Skriver du i jobbet? Eller privat? Då hoppas jag att du har koll på dessa fem språkliga hjälpmedel som gör vem som helst till en bättre skribent. De är också oumbärliga när man granskar eller korrar texter.
På svenska.se finns sedan hösten 2017 tre samlade språkresurser: Svenska Akademiens ordlista (SAOL), Svensk ordbok (SO) och Svenska Akademiens ordbok (SAOB).
När du söker på ett ord kan du därför enkelt se hur det definieras, stavas, böjs och – vad det har för historia. Väldigt smidigt och användbart!
Solnedgång, solfall, solbärgning, kvällning, kvällsrodnad, solens sista strålar livets afton. Synonymer ger variation till texten. Foto: Jenny Asp
När jag skriver har jag ofta behov av att variera mig, eller hitta specifika ord jag är ute efter. På synonymer.se får du snabbt en mängd olika alternativ till ordet du söker på, både synonymer och antonymer (motsatsord).
Som ordet ”synonym”. Varför inte skriva liktydigt ord, variant, ekvivalent uttryck, ord med samma betydelse eller liktyding istället?
TT-språket är en samling skrivregler, ord och begrepp som är till för alla som skriver, inte bara journalister. Det är dock dessa riktlinjer som de flesta svenska medier följer. Här hittar du svar på allmänna skrivfrågor och hur du ska skriva namn, titlar och fackuttryck.
En annan bra källa på nätet för skrivregler är Myndigheternas skrivregler. Här hittar du detaljerade rekommendationer för klarspråk, stavning, böjning, förkortningar – ja det mesta helt enkelt. Boken Svenska skrivregler, som är ännu mer uttömmande och uppdaterad, finns än så länge i tryckt form.
För att undvika krångligt byråkratspråk kan Regeringskansliets svarta listan vara värt att slänga ett öga på. Här tipsar man om vilka ord man bör undvika, och vad man kan skriva istället. Som t.ex anmoda, nyttja och åligga. Skriv hellre uppmana, använda och vara skyldig att.
Att använda sig av punktlistor är bra för att lätta upp en text, framhäva viss information, förtydliga uppräkningar och ge överblick över innehållet. Punktlistor fungerar särskilt bra på webben och i långa texter, men passar egentligen i alla texter som innehåller information.
Tre allmänna tips:
Håll listan ganska kort – upp till sju punkter brukar vara en bra längd.
Försök skriva punkterna med så lite text som möjligt.
Använd inte för många punktlistor i en och samma text. Då tappar de sin funktion.
Ögat dras till punktlistor – eftersom de sticker ut i texten. Därför är det bra att använda punktlistor för information som är särskilt viktig. Foto: Jenny Asp
Tänk på symmetrin
Punktlistor behöver vara symmetriska. Det innebär att de är uppbyggda på samma sätt: med uppmaningar (som ovan), med substantiv, med enstaka ord eller hela meningar. Man ska därför inte blanda olika former i samma punktlista.
Håll koll på stora och små bokstäver
Det finns två enkla regler för när man använder stora och små bokstäver i punktlistor:
Stora bokstäver används om varje punkt består av en fullständig mening.
Små bokstäver används i alla andra fall.
När används kolon?
Om punktlistan är en fortsättning på meningen innan behöver man inte använda kolon. Annars används kolon innan listan.
Exempel 1
Kom ihåg att ta med dig
varma kläder
matsäck
gummistövlar.
Exempel 2 Kom ihåg:
Ta med dig varma kläder.
Gör matsäck.
Glöm inte gummistövlar.
Och hur gör man med komman och punkter?
Inga kommatecken används före eller i punktlistor. Man kan tänka sig att kommatecknen i en uppräkning försvinner när man gör om det till en punktlista.
Punkt används efter varje självständig mening i en punktlista, men annars bara efter det sista ledet. Se skillnaden i exemplen ovan.
Ett bra knep är att tänka hur det hade sett ut i vanlig löptext – självständiga meningar eller uppräkningar skrivs på samma sätt där som i punktlistorna. Lycka till!
Korrekturläsning handlar om att skapa korrekta texter. När man stöter på ett fel i en text hakar man upp sig, och tappar lite av förtroendet till avsändaren. Här kommer tio vanliga korrfel du kan hålla utkik efter i din text. Kolla även in mina tio bästa tips för att korrläsa en text.
När man korrekturläser en text fokuserar man på textens yta: stavning, skiljetecken, meningsbyggnad, förkortningar och sifferuttryck. Foto: Jenny Asp
1. Svårstavade ord
Med hjälp av stavningskontrollen kommer du långt. Men felstavade eller felskrivna ord kan ändå slinka igenom. Kan du svenskans mest svårstavade ord? Det kan vara värt att kika igenom din text efter just dessa ord och kontrollera att du har skrivit dem rätt.
2. Stora eller små bokstäver?
Något jag ofta ser är flerordiga namn där man har skrivit stora bokstäver på båda orden. Till exempel ”Uppsala Universitet”. Här gäller regeln att bara första ordet, och ord i sig som är namn, skrivs med stor bokstav. Alltså ska det vara ”Uppsala universitet”. ”Högskolan Dalarna” skrivs däremot med stort -D eftersom ”Dalarna” är ett namn i sig.
3. Tankstreck eller bindestreck?
Ett skiljetecken som kan vara klurigt att använda är tankstrecket, som är längre än bindestrecket och har en annan användning. Det används ofta för att markera omfång, repliker eller inskjutningar. Lär dig att använda tankstrecket på rätt sätt när du skriver.
4. Semikolon
Ett annat skiljetecken som ofta används på fel sätt är semikolon. Det allra lättaste är att undvika det, om man inte är säker på hur det ska användas. Eller så vill du utveckla ditt skrivande och lära dig att behärska semikolonets användning.
5. Satsradningar – när är de okej?
Satsradning innebär att man radar upp två huvudsatser efter varandra. Till exempel ”Det snöar ute, det är alldeles vitt”. Det är okej att satsrada, så länge den andra satsen förklarar eller förstärker den första. Det klingar sämre om man skulle skriva ”Det snöar ute, imorgon börjar skolan” som inte hänger ihop lika väl. Ett enkelt sätt att undvika satsradning är att foga ihop satserna med ett bindeord: ”Det snöar ute, och imorgon börjar skolan”.
6. Onödiga ”så” och ”ju”
Ordbehandlarens sökfunktion kan användas till att gå igenom specifika ord eller tecken. I många texter finns överflödiga ”så” eller ”ju” som med fördel kan strykas, för att texten ska bli mindre pratig. Läs mer om ordet ”så”.
7. Kontrollera förkortningar
I de allra flesta fall är det tydligare att skriva ut förkortningar. Väljer du att använda förkortningar finns det korrekta sätt att skriva dem på. De vanligaste förkortningarna hittar du här. Se även till att du är konsekvent och skriver dem på samma sätt i din text. Här är sökfunktionen smidig att använda.
8. Tal – siffror eller bokstäver?
Upp till 12 eller 20 brukar man skriva tal i bokstäver. ”Två personer möttes på vägen”, inte ”2 personer”. Stora tal brukar man gruppera i tresiffriga grupper från höger. Alltså 3 400, 10 000 eller 1 500 000. Det blir lättast att läsa så.
9. Procenttecken
Ett vanligt fel är att missa mellanslaget mellan siffra och procenttecken. Alltså 8 %, inte 8%.
10. Till sist, avstavningar
Om texten är layoutad bör du se över eventuella avstavningar. Det innebär att dela upp ett ord, så en del hamnar på en rad, och en del på nästa rad. Försök att inte ha för många avstavningar, eftersom de försvårar läsningen till viss del. Här kan du testa avstavningar i Språkrådets avstavningslexikon.
Sedan 2009 har Sverige en språklag. Den slår fast att det offentliga språket ska vara vårdat, enkelt och begripligt. Det är detta som kallas klarspråk. Även om lagen gäller offentlig sektor, tjänar alla på att tänka klarspråk i sin kommunikation.
Vårdat, enkelt och begripligt språk
Klarspråk innebär att skriva tydliga och begripliga texter, som fungerar i sitt sammanhang. Det yttersta målet med detta är av demokratisk art – alla ska ha tillgång till och rätt att förstå vad offentliga verksamheter kommunicerar.
1. skriva vårdat = följa den officiella språkvårdens rekommendationer
2. skriva begripligt = undvika svårbegripliga ord och krånglig grammatik
3. skriva enkelt = skriva så att mottagaren förstår.
Klarspråksparagrafen för offentliga verksamheter finns i Sveriges språklag sedan 2009. Foto: Jenny Asp
Fördelar med klarspråk
Klarspråk är att skriva för läsaren, mottagaren eller användaren. Olika texter kan ha olika mål, men alla vill att deras texter ska bli lästa och förstådda. Kanske också att de resulterar i en handling eller reaktion. Klarspråk leder till att läsaren snabbare förstår texten, och därför är klarspråk något som alla vinner på i längden – både offentliga och privata verksamheter. Ingen klagar någonsin på att en text är för lätt att förstå.
Många tycker att det är svårt att skilja mellan de och dem i skrift. Det finns mängder av tips för hur man ska komma ihåg att göra rätt, som att ta omvägen via engelskans they och them eller första persons jag och mig. Nu kommer förslaget att införa ett enhets-dom i svenskan.
I ett avsnitt av radioprogrammet Språket i P1 föreslog svenskprofessorn Per Ledin att vi borde överväga att införa enhetsformen dom i svenskan. Skälet till detta är att distinktionen mellan de och dem är svår att göra för många, vilket gör att texter ofta blir felaktiga utifrån dagens skrivregler.
Att det är så svårt att få till distinktionen mellan subjekts- och objektsformen beror främst på att det i talspråket heter samma sak – dom. Att det samtidigt ställs allt högre krav på språklig kompetens i vårt samhälle gör att Ledin ifrågasätter de nuvarande skrivformerna och föreslår en enklare lösning.
De där böckerna, dom där böckerna? Foto: Jenny Asp
Förr var det lättare att skriva rätt
Idag säger de allra flesta dom både för de och dem, något som gör att det blir svårt att veta vilken form som ska användas i skrift. Förr var det vanligare med uttalsformerna di och dem, vilket fortfarande finns kvar idag i vissa svenska dialekter (t.ex. finlandssvenska). Detta är en förklaring till att det var lättare att skriva rätt förr – det fanns ett tydligare stöd för distinktionen i talet än vad det gör idag.
Ovilja till språklig förändring?
Alla är inte positiva till en stavningsreform av de och dem. De som har lätt att skilja mellan de och dem är de som starkast förespråkar att man ska behålla distinktionen även i skrift. När man väl har lärt sig något och det sitter som berget kan det vara svårt att vilja ändra på sig. I förlängningen skulle en dom-reform även leda till att vi kan få svårt att läsa gamla texter med formerna de och dem, och vi skulle med all säkerhet uppleva dem som gammelmodiga. Men det är den risk man alltid tar med stavningsreformer.
Anpassa till dagens behov eller behålla det vi haft
Så, vad är egentligen bäst? Ska man förenkla skriftspråket så att det passar bättre överens med dagens talade språk och våra behov? Eller ska man behålla gamla former för att värna om historia och traditioner? Jag är inte själv säker på hur jag skulle reagera på att konsekvent börja skriva dom överallt. Dom där böckerna. Jag såg dom i bokhyllan. Tja, vem vet. Jag kanske skulle vänja mig, även om jag just nu tycker att det ser ganska talspråkligt ut.
Dom har en talspråklig karaktär
Och det är väl också det som ligger dom i fatet. I de fall det idag används i skrift signalerar det ofta en talspråklig och mer informell stil. Och det är en uppfattning som gör att dom kan få svårare att erövra språklig mark på de mer formella områdena. Ett annat förslag som kanske skulle ha det lättare i den frågan är att använda de som enda skriftspråksform, vilket föreslogs av Olle Josephson 2010.
Vad tycker du? De, dem eller dom? Alla former eller en enda form? Och i så fall, vilken?
Tecknet @ används framför allt i e-postadresser för att skilja mellan personnamn och domännamn, och det används även som beteckning för t.ex. användarnamn på Twitter. Men hur ska man egentligen läsa ut tecknet? Enligt Svenska datatermgruppen är det snabel-a som gäller. Svenskan, liksom många andra språk, har skapat ordet för tecknet genom liknelse.
Kanelbulle, bulle och kringla är också vanligt förekommande namn för tecknet @. Det finns dock risk för att blanda ihop dessa namn med kommandotecknet på Mac. Foto: Jenny Asp
Första gången jag hörde ordet snabel-a tyckte jag nog att det var ganska komiskt. Sedan vande jag mig. Ännu roligare var det när jag senare hörde norskans alfakrøll, som ju betecknar samma tecken. Ett krulligt a! Klockrent.
Ofta fungerar vi på det viset. Vi vänjer oss vid vårt eget språk, men andras språk har vi lättare att se utifrån och därför också lättare att se vad ord och formuleringar bokstavligen betyder. Vilket ofta kan bli ganska roligt.
Många språk beskriver utseendet på tecknet @
En del verkar vara emot ordet snabel-a av just den anledningen, att det inte känns tillräckligt seriöst. Men enligt Svenska datatermgruppen har många andra språk också skapat sina officiella ord för @ genom vardagliga liknelser som beskriver tecknets utseende.
Eftersom vi lånar in många tekniska termer från engelskan dyker deras at-sign för @ också ofta upp i svenskan. Men det är inget bra alternativ, hävdar Svenska datatermgruppen.
Man bör skilja på själva tecknet och vad tecknet står för. Det betecknar visserligen ofta ”vid” (at) men när man läser upp t.ex. en e-postadress är det snarare tecknet man vill åt, än själva prepositionen. Det är också lätt hänt att man hör fel på at-tecken och et-tecken (&).
Snabel-a redan etablerat, även i danskan
Att snabel-a rekommenderas beror främst på att det redan har slagit igenom i språket och även för att det tydligt visar att det handlar om ett a. Ordet finns i SAOL, i Nationalencyklopedin och är det som rekommenderas av svensk språkvård. Snabel-a är även danskans officiella ord för tecknet.
Och vem vet, tycker du att snabel-a är skrattretande idag kanske du har ändrat dig inom en snar framtid. Ibland går det snabbt att acceptera nya ord och bli blind för det som en gång kändes komiskt och oseriöst.
Det är inte lätt att alltid skriva rätt. Varför finns det vissa ord som alltid är mycket svårare att stava till än andra? Det kan bero på att orden inte längre uttalas som de skrivs, att stavningen har hängt med från andra språk och att det är särskilt svårt med dubbelkonsonanter.
Listan över de ord vi oftast stavar fel
Det rättstavade ordet står i fetstil.
aborre abborre | abbonemang/abonemang abonnemang| altid alltid | anorlunda annorlunda | annulera annullera | agusti augusti | avunsjuk avundsjuk
1906 genomfördes en stor stavningsreform. Man bytte ut stavning av -f, -fv och -hv till -v och -dt mot -t. Efter den reformen har stavningen i svenskan varit stort sett stabil.
Stavningen hänger inte alltid med
Stavningsreformer sker därmed ganska sällan, och eftersom talspråket förändras snabbare än skriftspråket gör det att uttal och stavning av många ord inte stämmer vidare bra överens längre.
Omständligt uttalades säkert så förr, men idag säger de flesta omständigt och skriver det ofta även så. Ibland ser man skrivna ord och förvånas – är det SÅDÄR det heter egentligen! Eller hette, snarare.
Inlånade ord och inlånad stavning
Många svårstavade ord har vi ärvt från andra språk. Terrass kommer från latinets terra ’jord’ och stavas därför med två -r. Inte helt självklart om man inte känner till ursprunget. Necessär kommer från franskans nécessaire ’nödvändig’.
Idag tar vi in den största delen lånord från engelskan, och det är svårt att veta ibland hur man ska skriva dessa. Det engelska ordet rakt av? En försvenskad variant? Eller något helt annat? Jag fick nyligen frågan om ordet stalker som är svårintegrerat i svenskan, både i stavning och i uttal. Många engelska uttryck är ofta onödiga i svenskan.
De svåra dubbelkonsonanterna
Något som ofta är klurigt är dubbelkonsonanter. Och särskilt i ord som har dubbla dubbelkonsonanter. När du kikar på listan ovan ser du att de flesta svårstavade ord innehåller en eller två dubbelkonsonanter – något som ofta är svårt att urskilja rent ljudmässigt, fonologiskt.
Abonnemang till exempel. Rent fonologiskt skulle det kunna vara -bb och -nn, men det är det inte. Abborre har däremot dessa dubbla dubbelkonsonanter. ”Många ben”, läste jag någonstans som ett kom ihåg-knep.
Engelskans plural-s är numera ganska vanlig i svenskan. Men fortfarande rekommenderar språkvården att undvika den så långt det går, eftersom den inte har någon etablerad form i svenskan.
Ordet räls kommer från engelskan rails. Foto: Jenny Asp
I och med att vi lånar in så pass friskt av engelskan är det lätt hänt att att ett ord som designer också får med sig s-formen designers i plural. Denna anglicistiska s-form är något som den svenska språkvården avråder från att använda. Främst eftersom vi redan har sex stycken etablerade pluralformer (deklinationer) i svenskan men också för att s-formen krånglar till böjningen av bestämd form plural. För hur blir det då? Designerserna?
Åkrar, servrar och designer
Oftast fungerar det så att ord som slutar på –er får formen –ar i plural. En åker, flera åkrar. Likaså en server, flera servrar och en mixer, flera mixrar. Detta fungerar dock inte för alla ord på –er. Designrar blir väldigt konstigt. Samma sak med partnrar och stalkrar. Där kan man gärna behålla grundformen även i plural, som fallet är med ordet musiker. Det gäller även ord som partner och copywriter. Två designer, tre partner och fyra copywriter, alltså. Hellre än designers, partners och copywriters.
Hur gör man med workshop?
Några av de vanligaste sökorden folk använder innan de trillar in på min sajt är ”workshop böja plural”. Det tycks vara ett huvudbry för många och jag tycker själv pluralböjning av workshop är knepigt. Rekommendationerna från Språkrådet lyder: workshopar eller workshoppar i plural, något som vissa tycker ser ganska konstigt ut.
Engelskt –s spritt sig till singular och andra lånord
I svenskan finns det också inlånade engelska ord där –s har kommit att uppfattas som en del av singularformen. Till exempel keps, muffins, pyjamas, räls och kex har alla fått sitt –s från engelskans plural (capes, muffins, pyjamas, rails och cakes). Keps har därifrån utvecklat den svenska pluralformen -ar, kepsar. Även inlånade ord från andra språk har fått det engelska s-et i vissa svenska pluralformer, till exempel schlagers (ty Schlager) enligt Svenska Akademiens språklära.
