Världsspråket esperanto sprids

Esperanto. Ett internationellt hjälpspråk utan nation som är till för kommunikation mellan människor med olika modersmål. Nyligen var jag på ett föredrag om esperanto med Leif Nordenstorm, redaktör för Svenska Esperantoförbundets tidning La Espero. Han berättade om språkets utbredning, uppbyggnad och varför det har blivit så populärt. 

Man brukar säga att esperanto är ett konstruerat språk, men som Nordenstorm poängterade är egentligen alla språk i slutändan konstruerade. Det finns inga naturliga språk eftersom de alla är skapade av människan, och därmed också kulturprodukter. Man kan dock säga att esperanto skiljer ut sig genom att ha blivit skapat av en individ, och inte växt fram under lång tid som många andra språk. Hur språket uppkom kan du läsa mer om i ett tidigare blogginlägg.

Esperanto talas allra mest i östra Europa. Foto: Jenny Asp, i Kroatien

1000 personer har esperanto som modersmål.
10 000 kan det flytande.
100 000 förstår det bra.
1 000 000 kan förstå det hyggligt.
10 miljoner har ett hum.

Vad beror esperantos framgång på?

Enligt Nordenstorm finns det två anledningar till att språket har blivit så pass framgångsrikt och spridit sig över världen. För det första släpptes språkets rättigheter fria och därmed fick alla språkbrukare använda det som de ville. Det blev ett fritt språk. För det andra började esperantister från olika ställen hitta varandra, slå sig ihop och bilda familjer. Dessa barn kom sedan att växa upp med esperanto som förstaspråk. Idag bor de flesta esperantister (esperantotalare) i Europa.

”Finns det oregelbundna former i esperanto?”
”Nej!”

Så enkel grammatik som möjligt

Esperanto skapades i slutet av 1800-talet med en strävan efter en enkel och regelbunden grammatik utan undantag. Faktum är att grammatiken sedan dess inte har förändrats. Den var så pass bra från början att det inte behövdes. Man ser direkt vilken ordklass ett ord tillhör på dess form. Substantiven slutar på -o, adjektiven på -a, adverben på -e och verb i grundform -i. Plural markeras med -j. Är du nyfiken på mer esperantogrammatik kan du kolla in detta.

Vän = amiko. En god vän = bona amiko.
Vänner = amikoj. Goda vänner = bonaj amikoj.

De flesta orden från romanska språk

Jag har aldrig studerat esperanto, men jag förstår ändå en del när jag läser eller hör det. Det beror nog främst på att 70 % av orden är hämtade från romanska språk, alltså spanska, franska, italienska, portugisiska och rumänska. Kan man något av dessa språk är många ord bekanta redan från början. 20 % av orden kommer från germanska språk, alltså engelska, tyska och de nordiska språken.

Esperantos form i framtiden?

Det som är fascinerande med esperanto är att det fortfarande verkar fungera så pass bra utifrån det språksystem som skapades på 1800-talet. Det ska bli intressant att se hur språket utvecklar sig framöver; kommer det att behålla sin ursprungliga form eller kommer det att förändras med tiden, som de flesta språk gör?

Tips på mer läsning:

Så – ordet som (så) ofta kan strykas i skrift

”Enligt X så beror detta på…”, ”Igår så hände…”, ”Och klockan åtta så kommer…”. Känner du igen detta? Det handlar om en överflödig användning av ordet . Vi utnyttjar det frekvent när vi talar, men också ofta när vi skriver. Att använda på det här viset ger din text en pratig ton. Stryk det och du får en renare text. 

vägg linjer svartvitAnvänds ofta som utfyllnad i tal

Ordet har många användningsområden – som de flesta korta formord har i vårt språk (läs om alla användningar av ordet). En av funktionerna är utfyllnad, till exempel ”Ikväll ska jag laga något gott till middag”, där egentligen inte fyller någon särskild funktion. Plockar vi bort det händer inte mycket med innebörden, utan meningen betyder fortfarande samma sak.

Används ofta i början av en mening

Vi sätter ofta in ordet i början av meningen, efter satsens fundament (det led som står före det finita verbet). Några exempel:

  • Ikväll ska jag…
  • Oftast beror det på…
  • När jag var liten brukade jag…

Här använder vi för att visa på gränsen mellan bakgrundsinformationen och resten av satsen. Det fungerar som en liten paus mellan inledning och det som följer efteråt, något som i skrift kan ersättas med ett kommatecken om förledet är långt (till exempel en hel bisats). Ju kortare det första ledet är, desto mindre behov finns det av ett i skrift.

Skippa och få en mindre pratig text

Just eftersom vi ofta använder när vi talar följer det ofta med när vi skriver. Det sker ofta automatiskt och man märker inte alltid att man använder det i sin text. Men texter som strösslas med sådana här så-n får ett pratig effekt och uppfattas som talspråklig av läsaren. Ett tips är alltså att stryka överflödiga så-n, använd sökfunktionen (ctrl + F) i dokumentet och se över vilka som behövs och vilka som kan strykas. Texten kommer att stramas upp och blir mer stringent.

Vill du veta mer om dubblering med eller läsa om språkriktighetsfrågor? Ett tips är Språkriktighetsboken som tar upp och diskuterar knepiga språkfrågor och ger rekommendationer för skrivande och språkbruk. Den är utformad av Språkrådet. 

Tips på mer läsning:

Hur används semikolon?

Nu har turen kommit till semikolonet (;) i min serie om skiljetecken. Vad är egentligen ett semikolon? Och hur ska det användas? Skiljetecknet är inte det vanligaste i svensk skriftspråk, därför råder det ofta osäkerhet om hur man faktiskt använder det på rätt sätt. Jag tar hjälp av Svenska skrivregler för att reda ut några frågetecken. 

Semikolon skiljer huvudsatser åt

Om man tittar närmare på tecknet så består det av en punkt och ett komma, och det är just så det ska användas mellan huvudsatser – som ett mellanting när punkt är för starkt och komma är för svagt. En huvudsats är en sats som ensam bildar en fullständig mening, till skillnad från bisats. Huvudsatserna som skiljs åt med ett semikolon handlar ofta om samma sak; de har ett nära innehållsligt samband med varandra.

  • Exempel: Idag är det fredag och sol ute; jag hoppas att jag kan sluta jobba tidigt.

Semikolonet markerar gränsen mellan satserna. Samtidigt binder det ihop dem. Här kan man också välja att använda punkt eller tankstreck, som mitt förra inlägg om skiljetecken handlade om.

Semikolon inom uppräkningar, inte före

Uppräkningar inleds med kolon (:), inte semikolon. Enligt Språkrådet är det ett vanligt fel att använda semikolon istället för kolon före uppräkningar. Tänk på att semi betyder ‘halv’; semikolon är alltså inget fullständigt kolon. Före uppräkningar motsvarar kolonet uttryck som nämligen, det vill säga eller till exempel.

  • Exempel: Bra källor för skrivregler är: Språkrådet, Svenska skrivregler och ne.se.

Inom uppräkningar kan man däremot använda semikolon om man vill avskilja grupperingar från varandra eller avskilja uppräknade decimaltal.

  • Exempel: Det var många gäster på examensmottagningen: familj, släkt och vänner; kursare, andra studiekontakter; nuvarande och tidigare kollegor.
  • Exempel: 1,23; 2,43; 3,74

Sammantaget kan man alltså använda semikolon när man vill åtskilja fullständiga meningar och avskilja grupper inuti uppräkningar och uppräknade decimaltal. För att vara på den säkra sidan går det också att helt undvika semikolon, man kan alltid byta ut det mot motsvarande skiljetecken ;)

Tips på mer läsning:

En workshop, flera workshops…?

Idag är det Grammatikdagen! Hurra för språk och grammatik! Jag firar dagen med grammatikföreläsningar och mingel på Kulturhuset i Stockholm. Samt med ett blogginlägg med temat grammatik, lånord och svengelska. Rättare sagt: hur böjer man engelska lånord i plural?

Undvik engelskans plural-s

Ordet räls kommer från engelskan rails.             Foto: Jenny Asp

I och med att vi lånar in så pass friskt av engelskan är det lätt hänt att att ett ord som designer också får med sig s-formen designers i plural. Denna anglicistiska s-form är något som den svenska språkvården avråder från att använda. Främst eftersom vi redan har sex stycken etablerade pluralformer (deklinationer) i svenskan men också för att s-formen krånglar till böjningen av bestämd form plural. För hur blir det då? Designerserna?

Åkrar, servrar och designer

Oftast fungerar det så att ord som slutar på –er får formen –ar i plural. En åker, flera åkrar. Likaså en server, flera servrar och en mixer, flera mixrar. Detta fungerar dock inte för alla ord på –er. Designrar blir väldigt konstigt. Där kan man däremot behålla grundformen även i plural, som fallet är med ordet musiker. Det gäller även ord som partner och copywriter. Två designer, tre partner och fyra copywriter, alltså.

Hur gör man med workshop?

Några av de vanligaste sökorden folk använder innan de trillar in på min sajt är ”workshop böja plural”. Det tycks vara ett huvudbry för många och jag tycker själv pluralböjning av workshop är knepigt. Rekommendationerna från Språkrådet lyder: workshopar eller workshoppar i plural, något som vissa tycker ser ganska konstigt ut. Skulle man inte helt radikalt kunna byta ut ordet workshop mot till exempel seminarium eller verkstad istället?

Engelskt –s spritt sig till singular och andra lånord

I svenskan finns det också inlånade engelska ord där –s har kommit att uppfattas som en del av singularformen. Till exempel keps, muffins, pyjamas, räls och kex har alla fått sitt –s från engelskans plural (capes, muffins, pyjamas, rails och cakes). Keps har därifrån utvecklat den svenska pluralformen -ar, kepsar. Även inlånade ord från andra språk har fått det engelska s-et i vissa svenska pluralformer, till exempel schlagers (ty Schlager) enligt Svenska Akademiens språklära.

Nu kanske du har hunnit bli helt grammatiksnurrig. Men det viktigaste du behöver komma ihåg efter att ha läst detta inlägg är dock: undvik plural-s så långt det går! Använd svenskt böjningsmönster eller byt ut ordet mot en lättböjligare synonym.

Tips för mer läsning om svengelska och plural-s:
TT:s råd för svengelska uttryck

Håll även koll på hashtaggen #grammatikdagen idag på Twitter!

Tips på mer läsning:

Vad hände med hen?

Könsneutralt pronomen för ett mer jämställt språk

Idag 8 mars är det den internationella kvinnodagen och fokus på jämställdhet. Även i språket finns det en strävan efter jämställdhet, och ett i led i detta är det könsneutrala pronomenet hen som etablerade sig på riktigt förra våren, något som jag bloggade om då. Men vad har hänt med pronomenet på sista tiden?

I december: Hen används i hovrätten

Den 12 december 2012 ser man första gången ordet hen i en dom. Hovrätten i övre Norrland blir de första att använda pronomenet på högre juridisk nivå i generisk form. Det innebär att man använder hen när könet är okänt eller oväsentligt. En intressant iakttagelse som Språktidningen gör är att ordet gärningsman förekommer i samma mening som hen. Att gärningsman antagligen anses som könsneutralt hör också till debatten med jämställt språk, eftersom de manliga formerna fortfarande ofta är de dominerande i språket.

”Numera gäller att en gärningsman gör sig skyldig till tjänstefel när hen åsidosätter vad som gäller för uppgiften”.

Han eller hon. Hon eller han. Eller hen. Foto: Jenny Asp

I februari: Minister lanserar hen i riksdagen

Den 12 februari i år användes hen för första gången i riksdagen, av den nya jämställdhetsministern Maria Arnholm (FP). I texten hon läste upp stod det han eller hon, men eftersom ministern tyckte konstruktionen var för klumpig valde hon att säga hen.

– När det gäller hen har jag tänkt ”Det där är så smart, det skulle jag vilja använda”, Maria Arnholm, jämställdshetsminister.

Men den 5 mars kom riksdagen ut med nya riktlinjer. I regeringens språkbrev finns rekommendationen Använd inte hen. Det innebär henfritt i de flesta dokument men däremot kan ledamötena använda hen i politiska texter.

I framtiden: Vem vet vad som händer med hen?

Det råder fortfarande ganska blandade åsikter om användningen av hen. Detta för att det ofta handlar om flera olika debatter parallellt. Många är positiva till de alternativ ordet ger, och man slipper den krångliga konstruktionen ”hon eller han” när man inte vet vem man talar om eller när könet inte är relevant. Andra blir irriterade och upprörda över ordet. Vissa tror att man genom att använda hen vill utesluta pronomenen han och hon helt. Enkelt är det inte.

Språkvårdaren Lena Lind Palicki sammanfattar råden för generiskt hen såhär:

Om man vill vara könsneutral på ett sätt som inte märks, så är det fortfarande bäst att välja andra könsneutrala strategier: omskrivning till exempelvis plural, att använda passiva konstruktioner eller att använda de lika könsneutrala pronomenen ”den” eller ”man”. Om man däremot vill vara könsneutral på ett sätt som märks – ja, då väljer man med fördel hen.

Eller som jag nyligen läste någonstans, ”hen må vara ett könsneutralt ord, men neutralt är det fortfarande inte”.

————-
Läs även mitt blogginlägg ”Hen-debatten – ett språkpolitiskt skeende” på pluggasvenska.nu.

Tips på mer läsning:

Ett orangt kort? Eller ett brandgult?

Problematiskt att böja orange i skrift
För ett litet tag sedan fick jag frågan om hur man böjer ordet orange. Mitt svar på detta skiljer sig från Språkrådets rekommendationer om att låta det stå oböjt, alltså att skriva ‘ett orange kort’ eller ‘ett kort som är orange’. Jag tycker man ska böja ordet i skrift, och helt enkelt skriva ‘ett orangt kort’. Det ser lite konstigt ut, men det gör många nya saker tills vi vänjer oss.

Foto: Jenny Asp.

Använda brandgul?
För att slippa problematiken med att böja orange kan man helt enkelt använda ordet brandgul istället. Då slipper man fundera på böjning utan kan helt enkelt skriva ‘ett brandgult kort’. Ordet har fått ett uppsving i och med sajten brandgult.se som främst av kulturhistoriska orsaker vill bevara brandgult och ”vågar vägra orange”.

Ska finnas utrymme för nya eller ovana konstruktioner
Oavsett vilken väg man väljer att ta för att beskriva ett t-ord med färgen orange eller brandgul tycker jag att möjligheten att skriva orangt bör finnas. Likaså pluralformen oranga. Ofta drar vi oss för att använda ordformer som ”inte finns” eller ser konstiga ut. En annan sådan är superlativet för adjektivet få. Få – färre – färst? Ja, det blir faktiskt så. Och den formen har också blivit mer och mer accepterad.

Än en gång säger jag – det är språkbrukarna själva som i slutändan bestämmer hur språket ser ut. Så när tillräckligt många skriver om de brandgula apelsinerna eller ett nytt, orangt nationskort kommer det antagligen inte se så konstigt ut längre.

 

Tips på mer läsning:

En införskaffad iPhone, eller jag menar ifon.

Apples Iphone är snart den mest sålda mobilen någonsin. Och nu har jag också en. När jag nyligen sällade mig till den växande skaran iphoneanvändare började jag såklart att tänka på ordet iphone. Iphone. iPhone. [aifoun].

Att ordet dels är engelskt och dels skrivs med så kallade kamelpucklar (Olle Josephsons benämning på ord där en stor bokstav bildar en puckel mitt i) vållar en del problem för svenska språkvårdare, skribenter och alla vi som använder språket varje dag. Språkrådet rekommenderar att följa vanliga skrivregler och alltså skriva Iphone, utan kamelpuckel. Men stavningen iPhone verkar fortsätta att hålla i sig, folk har blivit vana vid att se Apples i-produkter med litet i följt av versal. iBook, iMac, iPhone, iPod, iPad, iTunes. Listan är lång.

Men sen då? Om man skriver Ipone eller iPhone i singular, hur böjer man då ordet? Min Iphone. Våra Iphones? Iphoner? Iphonen ligger därborta. De små vita och svarta Iphonerna är snart överallt. Iphoneserna? 

Det känns inte helt rätt, och ser ganska konstigt ut. Det är oftast krångligt att böja inlånade ord som inte följer svenskt stavelsemönster. Det är därför de ofta går över till svenskt mönster, som till exempel orden mejla, dejta, blogg. Men inte alltid. Många inlånade ord behålls exakt så som de lånas in, ibland funkar det bra och ibland funkar det mindre bra

Men det finns en lösning för att slippa krångla till det. Helt enkelt att kalla det ifon. Ifonen, ifonens, ifoner, ifonerna. Och då tänker jag att det inte uttalas med betoning på i:et som ii-fon, utan med samma betoning som ifrån. Och att ifonerna uttalas likadant som telefonerna.

Ifon.se är företaget som reparerar just ifoner och andra smartmobiler (Datatermgruppens senaste rekommendation för översättning av termen smartphones). Det dyker också upp en hel del träffar på sökningarna ”ifonen” och ”ifoner” i Google. Och prova att bildgoogla ”ifon”.

Så, vad tror du? Skulle det fungera? Kanske. Ibland funkar det att ändra på något redan etablerat. Språket är föränderligt och det är vi som språkbrukare som i slutändan bestämmer hur språket ser ut. När tillräckligt många säger fel, blir det rätt.

 

Tips på mer läsning:

Esperanto – ett fredsspråk?

Apropå att DN skrev om världskongressen för esperanto, som var i fredags i Helsingborg, blev jag återigen intresserad av språket esperanto.

I och för sig är alla språk konstruerade från början, men att konstruera ett helt nytt språk för att kunna använda det som internationellt hjälpspråk, lingua franca, är ganska fascinerande. Tanken med esperanto var att skapa ett neutralt andraspråk som inte var kopplad till någon särskild nation eller särskilt modersmål (som hjälpspråket engelska ju är), och därmed skapa färre konflikter och större förståelse mellan människor.

Esperanto är skapat utifrån redan existerande språk, något som jag också tycker är ganska spännande. Ordförrådet är till största del från de romanska språken (franska, spanska, italienska, latin), men även från de germanska och slaviska språken. Den polske ögonläkaren Ludwig Zamenhof använde sig av både grammatikor och ordförråd från redan befintliga språk när han skapade språket 1887. Det gör att man känner igen ord och strukturer lite här och var. Fördelen med att skapa ett helt nytt språk gör att man också kan skala bort det som man anser vara onödigt i strukturerna, vilket L.L Zamenhof också gjorde.

Det är enkelt att lära sig språket – på grund av den avskalade grammatiken. Det är något som påstås på flera ställen när jag surfar runt och läser om esperanto. Det gör mig nyfiken och jag bestämmer mig för att lära mig lite mer. På lernu kan man testa enklare kurser och lära sig att hund heter hundo, bild bildo och test testo. Relativt enkelt. Alla substantiv slutar på -o och alla adjektiv på -a. Man slipper helt olika genusskillnader. Det finns också vara en verbform för alla personer, något som man brottas med i de många andra språk (dock inte i svenskan!).

Vad jag inte visste är att esperanton lever och frodas, och används världen över. Språket används mest i Europa, Östasien och Sydamerika. Det är svårt att uppskatta hur många som talar språket men det sprids hela tiden till nya världsdelar och just nu är Afrika väldigt aktuellt, enligt artikeln i DN.

Tja, jag kanske ska skrota de lösa planerna på att lära mig italienska som fjärdespråk. Man kanske ska satsa på esperanto istället? Om inte bara för att se hur det är att lära sig ett relativt nytt och ”konstruerat” språk som sägs vara enklare och mer logiskt än andra språk. Någon som har provat?

 

Tips på mer läsning:

Hon, han, den, hen?

Nu har debatten om hen spridit sig internationellt

Du har säkert inte kunnat undgå debatten som har blossat upp kring hen. Nu har fenomenet uppmärksammats av The Economist som igår skrev om det nya könsneutrala pronomenet i det svenska språket.

Barnboksförfattare använde hen

Diskussionen om hen tog fart nu i januari när den första barnboken som använde sig av hen kom – Kivi och monsterhund. I boken används hen konsekvent som pronomen, istället för han och hon. Författaren ville skriva en bok till barn – utan att rikta sig till särskilt flickor eller pojkar. Däremot var inte tanken att försöka ta bort han och hon i språket. Författaren Jesper Lundqvist uttrycker det såhär:

Det är mer som att ha ett extra verktyg i verktygslådan och kunna välja

Flera olika användningsområden för pronomenet

Pronomenet hen kan alltså användas av och om personer som inte tycker att könsuppdelningen man och kvinna passar, och som vill ha ett tredje neutralt alternativ.
Det kan också användas som ett könsneutralt pronomen i sammanhang där könet är okänt. Det fungerar då som ett alternativ till att antingen välja att skriva ut han eller hon, eller att skriva den krångligare formuleringen han eller hon.

Hen som praktiskt neutralt pronomen

Som skribent och språkkonsult är jag positiv till hen. Jag tycker det är praktiskt att ha ett neutralt pronomen som man kan använda i sammanhang när man inte vet vilket kön den omskrivna personen har. Hen låter också trevligare än den. Men jag ser det som Jesper Lundqvist – snarare som ett komplement och ett extra verktyg att använda än som ett försök att helt sudda ut han och hon.

———-

Uppdatering: I maj 2013 ändrade Språkrådet rekommendationerna för hen.
Läs även mitt blogginlägg på pluggasvenska.nu om vad språkforskningen säger om hen: Hen-debatten – ett språkpolitiskt skeende 

Tips på mer läsning:

Musikalisk etymologi

Etymologi – ords ursprung och historia – är spännande saker.

Att ta reda på varför saker heter som det gör, varifrån det kommer och hur olika ord och begrepp hänger ihop kan ge oss förklaringar och nya perspektiv. På språket, orden och i slutändan kulturen och oss själva.

I årets första nummer av Dalarnas Spelmansblad i artikeln ”Från fiddla till violin – så fick fiolen sitt namn” reder jag ut begreppen fiol och violin. Var kommer orden ifrån? Och varför har vi två ord för samma instrument? Fyller det någon funktion? Ja antagligen, annars hade vi inte haft två olika ord.

Det är också det som är så intressant med det vi brukar kalla synonymer. Finns det egentligen några riktiga synonymer – alltså flera ord som betecknar exakt samma sak? Ofta finns det ändå alltid en viss skillnad mellan orden. I betydelse, stilnivå eller i användning. Jämför pappa med farsa. Universitetet med skolan. Pasta Bolognese med spagetti med köttfärssås. Violin med fiol? På ett sätt är det samma sak. Men ändå inte alls.

Språket strävar alltid efter ekonomi. Därför finns det sällan några överflödiga ord och det innebär att ord nästan aldrig helt kan ersätta varandra och behålla samma innebörd. Eller kan de?

Tips på mer läsning: