Det är inte lätt att alltid skriva rätt. Och varför är vissa ord svårare att stava rätt, än andra? Det beror oftast på 1. att vi inte längre uttalar orden som vi skriver dem, 2. att stavningen har hängt med från andra språk och 3. att det är särskilt svårt med dubbelkonsonanter.
Stavningsregler kom först på 1800-talet
Länge fanns det inga normer för hur vi skulle stava ord i det svenska språket. Alla skrev ungefär som de ville, efter hur man tyckte att det lät. Först på 1800-talet dök det upp skrifter som ville skapa ordning i skriftspråket och införa en mer konsekvent stavning.
Bakom dessa skrifter stod Svenska Akademien, som idag ger ut den normgivande Svenska Akademiens ordlista (SAOL).
År 1906 kom en stor stavningsreform. Man bytte ut stavning av -f, -fv och -hv till -v och -dt mot -t. Efter den reformen har stavningen i svenskan i stort sett varit stabil.
Foto: Jenny Asp
Stavningen hänger inte alltid med
Stavningsreformer sker alltså ganska sällan. Eftersom talspråket förändras snabbare än skriftspråket, gör det att uttal och stavning av många ord inte stämmer vidare bra överens längre.
Omständligt sa vi säkert förr i tiden, men idag säger de flesta omständigt och skriver det ofta även så. Det gör att man ibland kan se skrivna ord och förvånas – är det SÅDÄR det heter egentligen! Eller hette, snarare.
Inlånade ord svårare att stava rätt
Många svårstavade ord har vi ärvt från andra språk. Terrass kommer från latinets terra ’jord’ och har därför två -r. Inte helt självklart om man inte känner till ursprunget. Necessär (med ett c och två s) kommer från franskans nécessaire ’nödvändig’.
Idag tar vi in flest lånord från engelskan, och ibland är det svårt att veta hur man ska skriva de inlånade orden. Det engelska ordet rakt av? En försvenskad variant? Eller något helt annat?
Jag fick nyligen frågan om hur ordet stalker ska skrivas. Det är svårintegrerat i svenskan, både i stavning och i uttal. Flera stalkers? Stalkrar? De där stalkerserna? Eller stalkrarna?
Svensk språkvård rekommenderar därför att använda etablerade svenska motsvarigheter till engelska lånord, så långt det går.
De svåra dubbelkonsonanterna
Något som ofta är klurigt är dubbelkonsonanter. Och särskilt i ord som har dubbla dubbelkonsonanter. När du kikar på den här listan med de mest svårstavade orden i svenskan, ser du att de flesta svårstavade ord innehåller en eller två dubbelkonsonanter. Detta är lurigt, eftersom det är svårt att urskilja rent ljudmässigt (fonologiskt).
Abonnemang är ett sådant ord. Rent fonologiskt skulle det kunna vara -bb och -nn, men det är det inte. Abborre har däremot dessa dubbla dubbelkonsonanter. ”Många ben”, läste jag någonstans som ett kom ihåg-knep.
Så för att bli grym på att stava rätt behöver du
- läsa mycket och känna igen hela ordbilden – det räcker inte med att lyssna på hur ordet låter
- lära dig mer om ordens ursprung
- lära dig några minnesregler för vissa ord, som abonnemang och abborre.
Lycka till!