Grammatik. Ett ord och ett ämne som många associerar med svårt, trist eller onödigt. Jag undrar varför det är så. För grammatik är ju egentligen ganska fantastiskt. Det är systemen och strukturerna som beskriver hur språket fungerar. Och grammatiken som verktyg underlättar när man vill lära sig ett nytt språk – och när man diskuterar språk och texter.
En samling regler, eller?
Ett skäl till att man kanske inte gillar grammatik är att man ser det som en samling regler för hur man ska använda språket. Enligt vissa får man kanske inte säga ”han är större än mig” (objektsform), eftersom det strider mot vad de har lärt sig: att det heter ”han är större än jag (är)” (subjektsform).
Men språket förändras hela tiden, och när majoriteten säger ”han är större än mig” – tja, då är det så det heter. Idag är båda formerna lika vanliga – och därför lika korrekta.
Man brukar skilja mellan preskriptiv och deskriptiv grammatik. Den preskriptiva grammatiken är normerande och ger rekommendationer för språkbruket, medan den deskriptiva grammatiken istället försöker beskriva hur språket faktiskt ser ut, och hur vi använder det. Det finns en poäng med båda sorterna, till exempel är det smidigt att ha normerande skrivregler som ger oss ett enhetligt skriftspråk. Men i slutändan är det vi språkbrukare som bestämmer hur språket ser ut – inte grammatiken.
Men jag kan ju tala mitt modersmål perfekt
Ett annat skäl till varför man kan tycka att grammatik är onödigt att lära sig, är att man redan talar sitt modersmål perfekt. Har man svenska som modersmål, ja då vet man bara att det heter ”Igår åt vi middag hemma” och inte ”Igår vi åt middag hemma”, som klingar fel. Däremot heter det ”Vi åt middag hemma”. Märker du hur verben kastas om?
Rak ordföljd innebär att subjektet (vi) kommer före predikatet (åt). Omvänd ordföljd är tvärtom, och används när vi inleder meningen med något annat än subjektet (igår). Det här kan vara knepigt att lära sig om man inte har det från början i sitt språk. Och det ÄR svårt att lära sig företeelser i språk, som inte har någon motsvarighet i ens modersmål.
I de bästa av världar skulle man lära sig alla språk som man lär sig sitt modersmål. Alltså genom att bada i språket konstant i flera år, och sakta men säkert snappa upp konstruktioner och funktioner genom ständig övning. Men vi har sällan varken den tiden eller inlärningsförmågan, när vi har blivit äldre än två år. Så därför behöver man förklaringar, konstruktioner och regler – som hjälper en att se mönstren i språket. Alltså grammatiken.
En grund för att kunna prata om språk – och text
För att kunna prata om språk behöver man också de grammatiska begreppen. Jag har hittills skrivit om verb, subjekt, objekt, predikat, rak och omvänd ordföljd. Om jag inte hade kunnat använda de begreppen hade det plötsligt blivit ganska besvärligt att förklara vad jag menade. Vad skulle man säga istället för verb? Saker man gör? Saker som sker? Ja, du fattar.
Kommer man in på texter och skrivande är det också väldigt praktiskt, för att inte säga nödvändigt att ha en grammatisk grundförståelse. Det blir annars väldigt svårt även där att tala om hur verb gör en text mer aktiv och ofta tydligare, medan allt för många substantiv kan tynga ner en text och göra den svårare att förstå. Det senare kallas för nominal stil och används ofta i byråkratiska texter.
Till exempel:
- I februari genomförs utredningen (substantiv) av orsaken till de ökade kostnaderna.
- I februari utreder (verb) vi orsaken till de ökade kostnaderna.
Här bytte jag även ut den passiva verbkonstruktionen (genomförs utredningen) mot en aktiv (utreder vi). När man berättar vem som gör vad blir innehållet i texten tydligare.