Många tycker att det är svårt att skilja mellan de och dem i skrift, eftersom vi inte skiljer på det när vi talar. Därför diskuteras förslaget om att införa ett enhets-dom i svenskan.
Redan på 60- och 70-talet diskuterades frågan om dom, och frågan blossade upp igen på 2010-talet då svenskprofessorn Per Ledin föreslog att vi borde överväga att införa enhetsformen dom i svenskan, detta i ett avsnitt av radioprogrammet Språket i P1 2014.
Skälet till detta är att distinktionen mellan de och dem är svår att göra för många, vilket gör att texter ofta blir felaktiga utifrån dagens skrivregler. Men det finns en del enkla knep för att skriva rätt.
Svårt när vi inte hör skillnaden
Att det är så svårt att få till distinktionen mellan subjekts- och objektsformen beror främst på att det i talspråket heter samma sak – dom. Att det samtidigt ställs allt högre krav på språklig kompetens i vårt samhälle gör att Ledin ifrågasätter de nuvarande skrivformerna och föreslår en enklare lösning.
Förr var det lättare att skriva rätt
Idag säger de allra flesta dom både för de och dem, något som gör att det blir svårt att veta vilken form som ska användas i skrift. Förr var det vanligare med uttalsformerna di och dem, vilket fortfarande finns kvar idag i vissa svenska dialekter (t.ex. finlandssvenska).
Detta är en förklaring till att det var lättare att skriva rätt förr – det fanns ett tydligare stöd för distinktionen i talet än vad det gör idag.
Ovilja till språklig förändring?
Alla är inte positiva till en stavningsreform av de och dem. De som har lätt att skilja mellan de och dem är de som starkast förespråkar att man ska behålla distinktionen även i skrift.
När man väl har lärt sig något och det sitter som berget kan det vara svårt att vilja ändra på sig. I förlängningen skulle en dom-reform även leda till att vi kan få svårt att läsa gamla texter med formerna de och dem, och vi skulle med all säkerhet uppleva dem som gammelmodiga. Men det är den risk man alltid tar med stavningsreformer.
Anpassa till dagens behov eller behålla det vi haft
Så, vad är egentligen bäst? Ska man förenkla skriftspråket så att det passar bättre överens med dagens talade språk och våra behov? Eller ska man behålla gamla former för att värna om historia och traditioner?
Jag är inte själv säker på hur jag skulle reagera på att konsekvent börja skriva dom överallt. Dom där böckerna. Jag såg dom i bokhyllan. Tja, vem vet. Jag kanske skulle vänja mig, även om jag just nu tycker att det ser ganska talspråkligt ut.
Dom har en talspråklig karaktär
Och det är väl också det som ligger dom i fatet. I de fall det idag används i skrift signalerar det ofta en talspråklig och mer informell stil. Och det är en uppfattning som gör att dom kan få svårare att erövra språklig mark på de mer formella områdena. Ett annat förslag som kanske skulle ha det lättare i den frågan är att använda de som enda skriftspråksform, vilket föreslogs av Olle Josephson 2010.