Börja skriva dom istället för de och dem?

Många tycker att det är svårt att skilja mellan de och dem i skrift. Det finns mängder av tips för hur man ska komma ihåg att göra rätt, som att ta omvägen via engelskans they och them eller första persons jag och mig. Att det är så svårt att få till distinktionen mellan subjekts- och objektsformen beror främst på att det i talspråket heter samma sak – dom. Nu kommer förslaget att införa ett enhets-dom i svenskan.

I tisdagens Språket i P1 föreslog svenskprofessorn Per Ledin att vi borde överväga att införa enhetsformen dom i svenskan. Skälet till detta är att distinktionen mellan de och dem är svår att göra för många, vilket gör att texter ofta blir felaktiga utifrån dagens skrivregler. Att det samtidigt ställs allt högre krav på språklig kompetens i vårt samhälle gör att Ledin vill ifrågasätta de nuvarande skrivformerna och föreslå en enklare lösning.

De där böckerna, dom där böckerna? Foto: Jenny Asp

Förr var det lättare att skriva rätt

Idag säger de allra flesta dom både för de och dem, något som gör att det blir svårt att veta vilken form som ska användas i skrift. Förr var det vanligare med uttalsformerna di och dem, vilket fortfarande finns kvar idag i vissa svenska dialekter (t.ex. finlandssvenska). Detta är en förklaring till att det var lättare att skriva rätt förr – det fanns ett tydligare stöd för distinktionen i talet än vad det gör idag.

Ovilja till språklig förändring?

Alla är inte positiva till en stavningsreform av de och dem. De som har lätt att skilja mellan de och dem är de som starkast förespråkar att man ska behålla distinktionen även i skrift. När man väl har lärt sig något och det sitter som berget kan det vara svårt att vilja ändra på sig. I förlängningen skulle en dom-reform även leda till att vi kan få svårt att läsa gamla texter med formerna de och dem, och vi skulle med all säkerhet uppleva dem som gammelmodiga. Men det är den risk man alltid tar med stavningsreformer, som Ledin också betonar i tisdagens radioprogram.

Anpassa till dagens behov eller behålla det vi haft

Så, vad är egentligen bäst? Ska man förenkla skriftspråket så att det passar bättre överens med dagens talade språk och våra behov? Eller ska man behålla gamla former för att värna om historia och traditioner? Jag är inte själv säker på hur jag skulle reagera på att konsekvent börja skriva dom överallt. Dom där böckerna. Jag såg dom i bokhyllan. Tja, vem vet. Jag kanske skulle vänja mig, även om jag just nu tycker att det ser ganska talspråkligt ut.

Dom har en talspråklig karaktär

Och det är väl också det som ligger dom i fatet. I de fall det idag används i skrift signalerar det ofta en talspråklig och mer informell stil. Och det är en uppfattning som gör att dom kan få svårare att erövra språklig mark på de mer formella områdena. Ett annat förslag som kanske skulle ha det lättare i den frågan är att använda de som enda skriftspråksform, vilket föreslogs av Olle Josephson 2010.

Vad tycker du? De, dem eller dom? Alla former eller en enda form? Och i så fall, vilken?

Läs gärna mer om debatten om dom-reformen på Språkets Facebooksida.
—————–
Uppdaterat 23/10: Läs även Per Ledins blogginlägg om debatten om enhets-dom 

Tips på mer läsning:

De juliga ordens historia

Nu är det inte många dagar kvar till jul. Man vad betyder egentligen jul? Var kommer det ifrån? Och alla andra julspecifika ord vi använder oss av? Det som är spännande med att få lära sig om ett ords etymologi (= ursprung) är att man samtidigt får en klarare bild av historien runt begreppet. Så nu lagom till jul får du chansen att uppgradera dina julordskunskaper. God jul!

1. Jul

Det är inte helt klart var ordet jul kommer från. Men med all säkerhet fanns det redan på den tiden vi hade den hedniska midvinterblotet – gemensam för de nordiska länderna. Man tror att det kommer från det urgermanska jehwla som sedan blev finskans juhla
(= högtid) och senare också joulu (= jul). Det heter jul på de flesta nordiska språk och engelskans yule hör också dit.

2. Jultomte

Tomten var från början en tomtebisse, tomtenisse eller en tomtegubbe. En liten grå gubbe som vaktade över husets tomt. Alltså tomt + gubbe med ett foge-e i mitten. Senare kapade man ordet och behöll endast tomte. Den röda bullriga jultomten dök upp först senare när man inte längre riktigt trodde på de grå små gårdstomtarna.

3. Julklapp

Klappen kommer helt enkelt från det hårda klappandet på dörren som brukade förekomma när man skulle komma med sin julgåva. Jag vill också tro att det hör ihop med den mjukare klappen på kinden, men det är inget jag har hittat belägg för än.

4. Glögg

Glögg betyder kort och gott glödgat (= upphettat) vin eller brännvin med socker och kryddor.

5.  Advent

Advent hette det redan på fornsvenska. Det kommer från början antagligen från latinets adventus (= ankomst) och verbet är ad (= till) venir (= komma). I juletid syftar man oftast på Kristus ankomst. Eller julens ankomst, då advent också betyder förberedelsetid för julhögtiden.

6. Lucia

Lucia kommer av latinets lux  (= ljus). På Sicilien är Lucia ett namn som betyder den ljusa. Lucius är den maskulina varianten av namnet.

7. Lussekatt

Att lusse kommer från Lucia känns ganska självklart. Men vad jag inte visste tidigare är att lussekatt förr också kallades för dövelskatt på vissa platser i Västsverige. Dövel är här en form av djävul. Det finns också belägg för att lusse hör ihop med Lucifer. Enligt olika sägner uppträdde djävulen som katt, men samtidigt verkade det gula i lussekatten som ett skydd mot Lucifer – eftersom han inte tyckte om ljus. Läs mer om den något röriga lussekattshistorien i Linneas språkblogg.

8. Saffran

Saffran kommer från latinets safranum och det arabiska zaʻfarān. Aṣfar (= gul på arabiska). På spanska heter det azafrán och som kuriosa kan jag berätta att nästan alla arabiska låneord i spanskan börjar på –a. Det var egentligen en artikel för bestämd form men som spanjorerna tolkade som en del av ordet, därför hängdes det på och stannade kvar.

9. Knäck

Knäck kommer troligtvis från verbet knäcka i betydelsen knäcka på något = tugga på något hårt eller knapra. En annan rolig betydelse av knäck jag hittade i SAOB är liten kula av sten eller bränd lera att leka med. När man misslyckas med knäcken kanske det blir en liten bränd stenkula istället.

10. Lacka mot jul

I uttrycket det lackar mot jul betyder lacka framskrida eller lida mot sitt slut. Enligt SAOB hör verbet med den här betydelsen ihop med att trippa eller lunka. Ganska roligt att tänka sig tiden som trippar fram mot jul.

De flesta beläggen har jag hittat i den utomordentliga Svenska Akademiens ordbok. Om du vill läsa längre utläggningar om juliga ord och dess betydelser vill jag tipsa om julkalendern för 2011 i Linneas språkblogg.

Jag önskar dig en god jul och ett gott nytt år! Tack för att du läser min blogg.

 

Tips på mer läsning:

Esperanto – ett fredsspråk?

Apropå att DN skrev om världskongressen för esperanto, som var i fredags i Helsingborg, blev jag återigen intresserad av språket esperanto.

I och för sig är alla språk konstruerade från början, men att konstruera ett helt nytt språk för att kunna använda det som internationellt hjälpspråk, lingua franca, är ganska fascinerande. Tanken med esperanto var att skapa ett neutralt andraspråk som inte var kopplad till någon särskild nation eller särskilt modersmål (som hjälpspråket engelska ju är), och därmed skapa färre konflikter och större förståelse mellan människor.

Esperanto är skapat utifrån redan existerande språk, något som jag också tycker är ganska spännande. Ordförrådet är till största del från de romanska språken (franska, spanska, italienska, latin), men även från de germanska och slaviska språken. Den polske ögonläkaren Ludwig Zamenhof använde sig av både grammatikor och ordförråd från redan befintliga språk när han skapade språket 1887. Det gör att man känner igen ord och strukturer lite här och var. Fördelen med att skapa ett helt nytt språk gör att man också kan skala bort det som man anser vara onödigt i strukturerna, vilket L.L Zamenhof också gjorde.

Det är enkelt att lära sig språket – på grund av den avskalade grammatiken. Det är något som påstås på flera ställen när jag surfar runt och läser om esperanto. Det gör mig nyfiken och jag bestämmer mig för att lära mig lite mer. På lernu kan man testa enklare kurser och lära sig att hund heter hundo, bild bildo och test testo. Relativt enkelt. Alla substantiv slutar på -o och alla adjektiv på -a. Man slipper helt olika genusskillnader. Det finns också vara en verbform för alla personer, något som man brottas med i de många andra språk (dock inte i svenskan!).

Vad jag inte visste är att esperanton lever och frodas, och används världen över. Språket används mest i Europa, Östasien och Sydamerika. Det är svårt att uppskatta hur många som talar språket men det sprids hela tiden till nya världsdelar och just nu är Afrika väldigt aktuellt, enligt artikeln i DN.

Tja, jag kanske ska skrota de lösa planerna på att lära mig italienska som fjärdespråk. Man kanske ska satsa på esperanto istället? Om inte bara för att se hur det är att lära sig ett relativt nytt och ”konstruerat” språk som sägs vara enklare och mer logiskt än andra språk. Någon som har provat?

 

Tips på mer läsning:

Musikalisk etymologi

Etymologi – ords ursprung och historia – är spännande saker.

Att ta reda på varför saker heter som det gör, varifrån det kommer och hur olika ord och begrepp hänger ihop kan ge oss förklaringar och nya perspektiv. På språket, orden och i slutändan kulturen och oss själva.

I årets första nummer av Dalarnas Spelmansblad i artikeln ”Från fiddla till violin – så fick fiolen sitt namn” reder jag ut begreppen fiol och violin. Var kommer orden ifrån? Och varför har vi två ord för samma instrument? Fyller det någon funktion? Ja antagligen, annars hade vi inte haft två olika ord.

Det är också det som är så intressant med det vi brukar kalla synonymer. Finns det egentligen några riktiga synonymer – alltså flera ord som betecknar exakt samma sak? Ofta finns det ändå alltid en viss skillnad mellan orden. I betydelse, stilnivå eller i användning. Jämför pappa med farsa. Universitetet med skolan. Pasta Bolognese med spagetti med köttfärssås. Violin med fiol? På ett sätt är det samma sak. Men ändå inte alls.

Språket strävar alltid efter ekonomi. Därför finns det sällan några överflödiga ord och det innebär att ord nästan aldrig helt kan ersätta varandra och behålla samma innebörd. Eller kan de?

Tips på mer läsning: