Så gör du texten levande

Jag skriver ofta om tydliga, begripliga och enkla texter. Något jag inte nämner lika ofta är levande texter. En text som känns levande talar till oss och engagerar; vi förstår den lättare och gillar den därför också mer. Du kan få liv i texten genom att skapa inre bilder och väva in människan och det sinnliga i texten. 

1. Skapa bilder i det inre

Som läsare älskar vi allt som skapar bilder i vårt inre. Det är en av de saker jag värdesätter mest med skönlitteratur – att hela världar börjar existera, bara genom bokstäver på papperet. Men de allra flesta texter blir bättre när läsaren känner att den får ut mer av texten än ren information. Ofta leder mer levande texter även till tydligare texter.

Konkreta detaljer i texten ger läsaren en inre bild av vad som beskrivs, och det gör texten mer levande. Foto: Jenny Asp

Du  kan skapa bilder och ge texten mer liv genom:

  • exempel som ger färg och stämning till texten
  • målande ord och beskrivningar – hellre med väl valda substantiv och verb istället för att strössla med adjektiv och adverb (som ofta får motsatt effekt)
  • konkreta detaljer som ger läsaren en bild av det som beskrivs
  • människor som förkroppsligar det skrivna
  • att använda sinnena i texten.

2. Lyft fram människan

Skrivande handlar alltid om att en människa vill berätta något för en annan människa. Bakom budskapet finns en vilja att nå fram, och det är människan som står för den viljan. Vi vill alla gärna läsa mänskliga texter, så tänk på det när du skriver.

Ett sätt att låta människor synas i texten är genom citat. Här blir det plötsligt helt okej med egna åsikter, subjektiva värderingar och talspråkliga uttryck – nästan oavsett vilken texttyp det handlar om. Låt citatet säga sådant som inte får utrymme i den övriga texten, och skriv det inte för tillrättalagt utan gärna som personen just har sagt det.

Anpassa till vilken slags text du ska skriva

Självklart behöver du ta hänsyn till vilken sorts text du ska skriva. Ett reportage, en reklamkampanj eller en krönika har större utrymme för det personliga och målande än ett pm, en informerande webbtext eller en instruktion. Men jag tror att fler texter skulle må bra av mer liv, så prova! Och fråga någon annan om vad hen tycker, när du är klar.

Tips på mer läsning:

Börja skriva dom istället för de och dem?

Många tycker att det är svårt att skilja mellan de och dem i skrift. Det finns mängder av tips för hur man ska komma ihåg att göra rätt, som att ta omvägen via engelskans they och them eller första persons jag och mig. Nu kommer förslaget att införa ett enhets-dom i svenskan.

I ett avsnitt av radioprogrammet Språket i P1 föreslog svenskprofessorn Per Ledin att vi borde överväga att införa enhetsformen dom i svenskan. Skälet till detta är att distinktionen mellan de och dem är svår att göra för många, vilket gör att texter ofta blir felaktiga utifrån dagens skrivregler.

Att det är så svårt att få till distinktionen mellan subjekts- och objektsformen beror främst på att det i talspråket heter samma sak – dom.  Att det samtidigt ställs allt högre krav på språklig kompetens i vårt samhälle gör att Ledin ifrågasätter de nuvarande skrivformerna och föreslår en enklare lösning.

De där böckerna, dom där böckerna? Foto: Jenny Asp

Förr var det lättare att skriva rätt

Idag säger de allra flesta dom både för de och dem, något som gör att det blir svårt att veta vilken form som ska användas i skrift. Förr var det vanligare med uttalsformerna di och dem, vilket fortfarande finns kvar idag i vissa svenska dialekter (t.ex. finlandssvenska). Detta är en förklaring till att det var lättare att skriva rätt förr – det fanns ett tydligare stöd för distinktionen i talet än vad det gör idag.

Ovilja till språklig förändring?

Alla är inte positiva till en stavningsreform av de och dem. De som har lätt att skilja mellan de och dem är de som starkast förespråkar att man ska behålla distinktionen även i skrift. När man väl har lärt sig något och det sitter som berget kan det vara svårt att vilja ändra på sig. I förlängningen skulle en dom-reform även leda till att vi kan få svårt att läsa gamla texter med formerna de och dem, och vi skulle med all säkerhet uppleva dem som gammelmodiga. Men det är den risk man alltid tar med stavningsreformer.

Anpassa till dagens behov eller behålla det vi haft

Så, vad är egentligen bäst? Ska man förenkla skriftspråket så att det passar bättre överens med dagens talade språk och våra behov? Eller ska man behålla gamla former för att värna om historia och traditioner? Jag är inte själv säker på hur jag skulle reagera på att konsekvent börja skriva dom överallt. Dom där böckerna. Jag såg dom i bokhyllan. Tja, vem vet. Jag kanske skulle vänja mig, även om jag just nu tycker att det ser ganska talspråkligt ut.

Dom har en talspråklig karaktär

Och det är väl också det som ligger dom i fatet. I de fall det idag används i skrift signalerar det ofta en talspråklig och mer informell stil. Och det är en uppfattning som gör att dom kan få svårare att erövra språklig mark på de mer formella områdena. Ett annat förslag som kanske skulle ha det lättare i den frågan är att använda de som enda skriftspråksform, vilket föreslogs av Olle Josephson 2010.

Vad tycker du? De, dem eller dom? Alla former eller en enda form? Och i så fall, vilken?

Tips på mer läsning:

Användbara metaforer eller slitna klyschor?

Metaforer är en viktig del av språket. Vi använder oss hela tiden av metaforer – levande (papperskorg på datorn), bleknande eller döda (fatta = förstå, eg från gripa). Ju mer levande en metafor är, desto tydligare är kopplingen till det faktiska objekt den refererar till. Ju mer den bleknar desto mer ogenomskinlig blir sambandet mellan den första betydelsen och den andra.

metafor  [-fo:´r] (latin meta´phora, av grekiska metaphora´, av metaphe´r? ’bära bort’). Foto: Jenny Asp

Slitna metaforer blir lätt klyschor

När metaforerna är nyskapande och ovanliga lägger vi märke till dem, men oftast är de så integrerade i språket att vi inte reflekterar över dem. Vissa metaforer används hela tiden, och fyller väl sin funktion utan att bli slitna. Andra blir lätt klyschiga. 

Ett uttryck jag ofta hör är att göra en resa, i metaforisk betydelse. Det är personer som har genomgått en förändring, företag som har utvecklats, en tid man ser tillbaka på och sammanfattar som en resa. Men varför är uttrycket så populärt?

  • ”Vilken fantastisk resa vi har gjort under det här året”
  • ”Vilken resa det har varit”
  • ”Det har varit en spännande resa som företaget har gjort”
  • ”Min resa började…”
  • ”När jag ser tillbaka på den tiden har det varit en riktig resa”. 

Livet som resa – en vanlig metafor

Resan som metafor över lag är väldigt vanlig. Livet som resa kallas i språkvetenskapen för en konceptuell metafor (Lakoff & Johnson), och kan beskrivas som ett övergripande tema där andra liknande metaforer med tid, liv och resor som tema samlas. Tid och utveckling är något abstrakt, och för att tala om det tar vi gärna till metaforer. Resan handlar just om förflyttning och att ta sig från punkt a till punkt b under en tidsperiod.

Men det intressanta är – varför finns det så få alternativ för just det här uttrycket? De få jag har hittat är:

  • Vilken spännande tid det har varit.
  • Vilken utveckling vi har varit med om.
  • Vad mycket som har hänt under den här perioden.
  • Vad fantastiskt mycket jag har lärt mig under det här året.

Jag håller med om att dessa alternativ inte alls är lika målande eller bär på lika mycket innebörd som resan. Resan innehåller både tid, förflyttning och utveckling. Mina alternativ rymmer bara ett av dem i taget.

Har du något annat förslag?

Tips på mer läsning: