Börja skriva dom istället för de och dem?

Många tycker att det är svårt att skilja mellan de och dem i skrift. Det finns mängder av tips för hur man ska komma ihåg att göra rätt, som att ta omvägen via engelskans they och them eller första persons jag och mig. Att det är så svårt att få till distinktionen mellan subjekts- och objektsformen beror främst på att det i talspråket heter samma sak – dom. Nu kommer förslaget att införa ett enhets-dom i svenskan.

I tisdagens Språket i P1 föreslog svenskprofessorn Per Ledin att vi borde överväga att införa enhetsformen dom i svenskan. Skälet till detta är att distinktionen mellan de och dem är svår att göra för många, vilket gör att texter ofta blir felaktiga utifrån dagens skrivregler. Att det samtidigt ställs allt högre krav på språklig kompetens i vårt samhälle gör att Ledin vill ifrågasätta de nuvarande skrivformerna och föreslå en enklare lösning.

De där böckerna, dom där böckerna? Foto: Jenny Asp

Förr var det lättare att skriva rätt

Idag säger de allra flesta dom både för de och dem, något som gör att det blir svårt att veta vilken form som ska användas i skrift. Förr var det vanligare med uttalsformerna di och dem, vilket fortfarande finns kvar idag i vissa svenska dialekter (t.ex. finlandssvenska). Detta är en förklaring till att det var lättare att skriva rätt förr – det fanns ett tydligare stöd för distinktionen i talet än vad det gör idag.

Ovilja till språklig förändring?

Alla är inte positiva till en stavningsreform av de och dem. De som har lätt att skilja mellan de och dem är de som starkast förespråkar att man ska behålla distinktionen även i skrift. När man väl har lärt sig något och det sitter som berget kan det vara svårt att vilja ändra på sig. I förlängningen skulle en dom-reform även leda till att vi kan få svårt att läsa gamla texter med formerna de och dem, och vi skulle med all säkerhet uppleva dem som gammelmodiga. Men det är den risk man alltid tar med stavningsreformer, som Ledin också betonar i tisdagens radioprogram.

Anpassa till dagens behov eller behålla det vi haft

Så, vad är egentligen bäst? Ska man förenkla skriftspråket så att det passar bättre överens med dagens talade språk och våra behov? Eller ska man behålla gamla former för att värna om historia och traditioner? Jag är inte själv säker på hur jag skulle reagera på att konsekvent börja skriva dom överallt. Dom där böckerna. Jag såg dom i bokhyllan. Tja, vem vet. Jag kanske skulle vänja mig, även om jag just nu tycker att det ser ganska talspråkligt ut.

Dom har en talspråklig karaktär

Och det är väl också det som ligger dom i fatet. I de fall det idag används i skrift signalerar det ofta en talspråklig och mer informell stil. Och det är en uppfattning som gör att dom kan få svårare att erövra språklig mark på de mer formella områdena. Ett annat förslag som kanske skulle ha det lättare i den frågan är att använda de som enda skriftspråksform, vilket föreslogs av Olle Josephson 2010.

Vad tycker du? De, dem eller dom? Alla former eller en enda form? Och i så fall, vilken?

Läs gärna mer om debatten om dom-reformen på Språkets Facebooksida.
—————–
Uppdaterat 23/10: Läs även Per Ledins blogginlägg om debatten om enhets-dom 

Tips på mer läsning:

Från egna ord till hemliga språk

Kryptiska och förvrängda språk för hemliga samtal

Språket är fullt av egna och ibland hemliga ord. Alla har vi en egen variant av hur vi använder språket, hur vi talar och skriver och med vilka ord. Inom språkvetenskapen kallas den unika, individuella varianten för idiolekt (idiom + dialekt). Men när man vill vara extra intern med någon annan finns det även hemliga språk, kodspråk och kryptolekter att ta till. Med det menar man oftast förvrängda, talade former av ett redan existerande språk.

Kodspråken använder vi för att inte bli förstådda av alla andra, utan bara av de införstådda. Foto: Jenny Asp

Rövarspråket till exempel, något som jag blev glatt påmind om nyligen. Justja, rorövovarorsospoproråkoketot! Det gillade jag starkt som barn, och jag insåg nu att rövarspråket är ett av de få språk som faktiskt är enklare att tala än att förstå. Det är också ett av de allra vanligaste hemliga språken och för dig som inte känner till det dubblerar man varje konsonant med ett kort o emellan. R blir alltså ror och vokalerna behålls.

I-språket (eller valfri vokal) använde vi också ganska frekvent när vi var små eftersom det var så enkelt. Man byter helt enkelt ut alla vokaler mot en bestämd vokal – oftast i eftersom det lät roligast och alla såg så glada ut när de talade det. ”Jig pritir i-sprikit vildigt bri” (jag pratar i-språket väldigt bra).

Fikonspråket är en svårare variant där varje ord blir två ord. Originalordet delas upp efter första vokalen så att t.ex. kaffe blir ka- och -ffe. Dessa stavelser byter sedan plats och runtom dessa stavelser hänger man först på fi- och sist -kon. Kaffe blir alltså fiffe kakon.

Månsing var ursprungligen skapat av kringresande västgötahandlare, så kallade knallar. De bytte ut vanliga ord mot mer svårförståeliga, oftast genom att ombilda ord (sex blev bäxel) eller låna in ord från andra språk (kax = två från finskans kaxi).

 Kuriosa om hemliga språk

  • Rövarspråket blev känt på 50-talet i Astrid Lindgrens böcker om Kalle Blomkvist
  • Fikonspråket har gett oss ordet fimp från fimp stukon (stump)
  • Månsing har bidragit med ord som lattjo, tjacka och fika (kaffi/kaffe omvänt)

Tips på mer läsning:

De alldeles egna orden 2

Fler egna ord trillar in

Sedan blogginlägget De alldeles egna orden har det kommit in nya egnaordsbidrag från alla möjliga håll. Tack! Många är så fantastiska att jag bara måste dela med mig av dem.

Har du något särskilt bra ord som inte så många känner till? Dela gärna med dig av det, här eller på Facebook eller Twitter, så kan jag lägga till det på listan.

Foto: Jenny Asp

Listan med egna ord
(inom parentes = vem som har tipsat och var det kommer från)

  • kolmård = ett djur man inte riktigt vet vad det är, i rävstorlek (Tora, familjeord)
  • oggig = tjur, grinig, sur (Tora, Västerås)
  • köra stutt = köra in i något så det tar stopp (Maria, alftamål, Hälsningland)
  • slemtomte = spädbarn (Heddi, författaren Bengt Sändh)
  • paltswimmen/paltschwimmen = paltkoma (Svante, Sjulnäs, Lappland)
  • äggdödare = äggdelare (Jeanette, familjeord)
  • självhögtidlig = har för höga tankar om sig själv (Lena)
  • trägga = arbeta i trädgården (Åsa, familjeord)
  • lidla = handla (Dagmar)
  • osting = mögelost (Svante, familjeord)
  • tvånglad = att bli tungkysst av någon man inte alls hade lust att hångla med (Josefin)

Tips på mer läsning:

De alldeles egna orden

Språket är fullt av finurliga, unika, nyskapande och hemmagjorda ord. Vi skapar och omskapar språket hela tiden.  Idag funderar jag över ord som kanske är självklara för en själv, men nya för andra. Familjeord, släktord, dialektord eller alldeles egna ord. 

Häromdagen pratade jag med en vän om mixrar. Jag tyckte att det var så himla bra att den stavmixer vi nyss hade köpt också kunde bli en hackemoj. Hackemoj? Ett ord som i hennes öron lät påhittat, som grejsimojs. Men i min värld existerar det som en fullt giltig synonym för matberedare, men antagligen bara så i familjen.

Bananvattnare? Nya företeelser kräver nya ord. Foto: Jenny Asp.

Interna ord i externa sammanhang

Alla har vi dessa egna ord. Orden som kanske länge har använts internt med vissa människor, och plötsligt när de tas i bruk för en större krets blir de plötsligt annorlunda, konstiga, svårförståeliga, eller klockrena, roliga och nyskapande.

Det händer ofta när man flyttar. Vanligare, dialektala ord kan på en ny plats bli mer exotiska. Jag älskar att höra andras ord – nya för mig men hemvana för dem. Och om jag börjar använda dem har det även blivit mina ord.

Några familjeord i min ordvärld

De egna orden har olika ursprung. De kan som sagt vara dialektala (tjörmutt = grinig, från Sjulnäs i Lappland), komma från barnspråk (pling = välling, från microns plingande ljud) ärvas av släktingar (lengräddad = mindre begåvad, från äldre norrländsk släkting) , påhittade just i stunden (nationalljummen = Kiviks svartvinbärsmust, från mig själv som barn), mobilspråk från autoredigering (arne = bröd) eller något helt annat.

Vad har du för särskilda ord? Ord du kanske bara använder ibland, med vissa människor eller i vissa sammanhang. Eller ord du vill sprida vidare och låta alla ta del av – eftersom de är så väldigt användbara.

Läs gärna språkvetaren Camilla Sveréus blogginlägg om användbara ord.

Tips på mer läsning: