Börja skriva dom istället för de och dem?

Många tycker att det är svårt att skilja mellan de och dem i skrift. Det finns mängder av tips för hur man ska komma ihåg att göra rätt, som att ta omvägen via engelskans they och them eller första persons jag och mig. Nu kommer förslaget att införa ett enhets-dom i svenskan.

I ett avsnitt av radioprogrammet Språket i P1 föreslog svenskprofessorn Per Ledin att vi borde överväga att införa enhetsformen dom i svenskan. Skälet till detta är att distinktionen mellan de och dem är svår att göra för många, vilket gör att texter ofta blir felaktiga utifrån dagens skrivregler.

Att det är så svårt att få till distinktionen mellan subjekts- och objektsformen beror främst på att det i talspråket heter samma sak – dom.  Att det samtidigt ställs allt högre krav på språklig kompetens i vårt samhälle gör att Ledin ifrågasätter de nuvarande skrivformerna och föreslår en enklare lösning.

De där böckerna, dom där böckerna? Foto: Jenny Asp

Förr var det lättare att skriva rätt

Idag säger de allra flesta dom både för de och dem, något som gör att det blir svårt att veta vilken form som ska användas i skrift. Förr var det vanligare med uttalsformerna di och dem, vilket fortfarande finns kvar idag i vissa svenska dialekter (t.ex. finlandssvenska). Detta är en förklaring till att det var lättare att skriva rätt förr – det fanns ett tydligare stöd för distinktionen i talet än vad det gör idag.

Ovilja till språklig förändring?

Alla är inte positiva till en stavningsreform av de och dem. De som har lätt att skilja mellan de och dem är de som starkast förespråkar att man ska behålla distinktionen även i skrift. När man väl har lärt sig något och det sitter som berget kan det vara svårt att vilja ändra på sig. I förlängningen skulle en dom-reform även leda till att vi kan få svårt att läsa gamla texter med formerna de och dem, och vi skulle med all säkerhet uppleva dem som gammelmodiga. Men det är den risk man alltid tar med stavningsreformer.

Anpassa till dagens behov eller behålla det vi haft

Så, vad är egentligen bäst? Ska man förenkla skriftspråket så att det passar bättre överens med dagens talade språk och våra behov? Eller ska man behålla gamla former för att värna om historia och traditioner? Jag är inte själv säker på hur jag skulle reagera på att konsekvent börja skriva dom överallt. Dom där böckerna. Jag såg dom i bokhyllan. Tja, vem vet. Jag kanske skulle vänja mig, även om jag just nu tycker att det ser ganska talspråkligt ut.

Dom har en talspråklig karaktär

Och det är väl också det som ligger dom i fatet. I de fall det idag används i skrift signalerar det ofta en talspråklig och mer informell stil. Och det är en uppfattning som gör att dom kan få svårare att erövra språklig mark på de mer formella områdena. Ett annat förslag som kanske skulle ha det lättare i den frågan är att använda de som enda skriftspråksform, vilket föreslogs av Olle Josephson 2010.

Vad tycker du? De, dem eller dom? Alla former eller en enda form? Och i så fall, vilken?

Tips på mer läsning:

Sms-språket – ett lingvistiskt mirakel?

I  alla tider har de äldre förfärats över de yngres språkbruk och pekat på språkets förfall. Idag anser många att de snabba kommunikationssätten sms, chatt och mejl utarmar det traditionella skriftspråket. Men blir verkligen språket sämre på grund de nya medierna? Flera språkforskare och lingvister visar på motsatsen. 

Vi skriver sällan som vi talar

Först av allt kom talspråket. Det är vårt primära sätt att kommunicera med varandra och skriften uppfanns långt senare för att kunna efterlikna talet. Eftersom skriftspråket är det vi ser tror vi oftast att vi pratar som vi skriver. Något som sällan stämmer. Talspråket är lösare till sin struktur och har inte alls samma regler som skriftspråket kräver för att förstås.

Ny teknik medför nya sätt att kommunicera på

Länge var det svårt att skriva som man faktiskt talade, något som lingvisten John McWorther tar upp i TED-föreläsningen ”Txtng is killing language”. För att kunna skriva som man talar måste man både ha en snabb teknik och en snabb respons från den man skriver till. Det är detta som mobiltelefonerna har. Den nya tekniken har medfört att vi kan kommunicera skriftligt på ett sätt som tidigare inte var möjligt.

”In a way, texting is not writing at all”
(John McWorther, TED)

Ger sms-språket en breddad lingvistisk repertoar? Foto: Jenny Asp

Ett helt nytt språk skapas

McWorther menar att en helt ny typ av språk växer fram rakt under näsan på oss. Och att det är ett lingvistiskt mirakel. Språkforskaren Theres Bellander är av samma åsikt och hon hävdar att ungdomar skapar ett kreativt och känslosamt språk genom de nya kanalerna. Hon disputerade 2010 vid Uppsala universitet på ungas bruk av olika interaktionsmedier.

”Ungdomarna skapar ett nytt språk. Är det bättre eller sämre? Helt klart är att det är annorlunda” (Theres Bellander i DN).

Ungdomar skiftar snabbt mellan språksituationer

Enligt Bellander är ungdomarna de språkliga vinnarna, eftersom de behärskar många olika slags språksituationer samtidigt. De vet också hur och när de ska skifta mellan de olika språkliga arenorna. Sms-språket hör till mobilen och tar sig alltså inte in i uppsatsskrivandet eller i cv:t. McWorther kallar till och med ungdomarna för flerspråkiga och påstår att de genom sms-språket expanderar sin lingvistiska repertoar.

Onödig oro för språkets förfall

Det finns därför inget behov av att oroa sig för de yngres språkbruk. Och tillhör du den yngre generationen har du nu svar på tal när du får bekymrade kommentarer. Oavsett vilken språkgeneration du tillhör – kom ihåg att vissa alltid oroar sig för utveckling. Men det finns aldrig något automatiskt likhetstecken mellan språklig förändring och språkligt förfall.

Vad tycker du själv om sms-språket? Kommentera gärna!

Tips på mer läsning:

Rättviseförmedlingen visar rätt väg

Efter många år som pr-konsult i musikbranschen tröttnade Lina Thomsgård på att bara se manliga dj:ar spela och bara höra kvinnliga artister få frågan om hur de skulle kombinera turnerandet med familjeliv. 2010 startade hon därför Rättviseförmedlingen, en Facebooksida som efterlyser och samlar in tips på människor med olika kompetens – för ökad mångfald och jämställdhet.

När hon startade sidan på Facebook gick 200 personer med inom sex minuter. Tre år senare består Rättviseförmedlingen av 40 000 ambassadörer som tillsammans arbetar för att luckra upp rådande normer som finns för vem som ska göra vad i samhället.

– Från Myspace hade jag erfarenhet av att människor tycker om att hjälpas åt för att förmedla tips till varandra. För mig är nätet ett ställe där vi bygger saker tillsammans.

Låter andra historier bli berättade

Rättviseförmedlingens grundare Lina Thomsgård på Humanioradagarna på Uppsala universitet. Foto: Jenny Asp

– I media är det 76 % män som kommer till tals. Det blir ett demokratiproblem när bara vissa historier blir berättade. Om man aldrig ser något annat, då tror man heller inte att det finns.

Eftersom det ofta bara är vissa typer av människor vi ser, i vissa positioner, befäster vi bilden av att det är de enda som har den kompetensen. Ser vi bara manliga dj:ar, ja då tror vi automatiskt att kvinnor inte spelar musik, eller i alla fall inte lika bra som män. Men genom att synliggöra och lyfta fram alternativ breddar vi vårt synfält och motverkar stereotypiska bedömningar.

– PR och kommunikation handlar om att låta de bra historierna bli berättade. Vad är sant? Vad är kärnan? Berätta det. Hitta de bra historierna, hitta inte på dem!

Sociala medier = möten och relationer

Det har aldrig varit så lätt att nå så många människor och kunna interagera med dem så enkelt som idag, med sociala medier. Hela idén med Rättviseförmedlingen bygger på att individer sprider vidare information och tipsar varandra, av eget intresse och engagemang. Det är skönt att bli påmind om mänsklig altruism i tider då det talas mycket om näthat.

– Jag älskar sociala medier. Den infrastrukturen som finns gör att vi kan mötas över sociala och demografiska gränser. Men som företag kan man kan inte se sociala medier som en ny variant av stortalva. Det innebär helt nya sorts möten och interaktioner.

”Vi hjälper media att göra ett bättre jobb”

Idag görs det tre efterlysningar om dagen och totalt 16 000 namn har hittills samlats in. Listorna med namn finns på Rättviseförmedlingens webbplats och används av i alla stora medier i Sverige samt en rad andra organisationer.

– Ingen kan någonsin mer säga att det ser ut som det gör för att det inte finns män eller kvinnor i de här positionerna. Vi bevisar motsatsen. Bilden av samhället nyanseras och berikas, med hjälp av alla ambassadörer. Det är det bästa jag har gjort.

Tips på mer läsning:

Ogooglebar – från nyord till världsord

I mars 2013 strök Språkrådet nyordet ogooglebar ur 2012 års nyordslista. Anledningen var att Google ville ändra på definitionen och få in sitt varumärke i beskrivningen. Hellre än att ändra på hur ordet faktiskt används valde Språkrådet då att ta bort det ur listan. 1-0 till Google? Nej, snarare 7-0 till Språkrådet, som Patrik Hadenius uttryckte det. I och med Googles aktion har ordet blivit världskänt och uppmärksammat av utländsk press.

”De skulle hindra något, nu har ordet
fått en verklig spridning”. (Peter Englund)

Det okända ordet exploderar

Ogooglebar. Från att i början av veckan ha varit ett närapå okänt ord, med få belägg och främst uppmärksammat i samband med Språkrådets årliga nyordlista har användningen av ordet fullständigt exploderat. När nyheten blev känd dröjde det inte länge förrän #ogooglebar trendade på Twitter och därefter spred sig ordet internationellt. Ogooglebar blev googlebart.

Ogooglebar nu i NE, snart i SAOL?

Svenska språkets ordlistor är främst deskriptiva (beskriver hur språket ser ut), och inte preskriptiva (säger hur språket bör se ut). Alltså utformas de efter hur vi språkbrukare faktiskt använder språket. Blir ett ord väl använt tas det oftast in i ordlistorna. Veckans diskussioner om ogooglebar medförde därför att att Nationalencyklopedin nu har tagit in orden googla och ogooglebar och Peter Englund från Svenska Akademin medger att det är mycket möjligt att googlebar även kan komma att tas in i SAOL.

”Man, that ’ogooglebar’ thing really caused
a bloggbävning today.” (Megan Garber)

Svenskans ordproduktion hyllas

Det mest fascinerande med fenomenet ogooglebar är hur snabbt ett okänt ord kan bli en trend. Och att en språknyhet har blivit en världsnyhet. Tidningen The Atlantic hyllar ogooglebar och pekar på fjorton andra svenska nyord som borde tas in i engelskan genast. Bland några av de bästa ”swedologismerna” finns bloggbävning, attitydinkontinens och livslogga. Hyllningen till de svenska nyorden är en skön kontrast till påståendet att svenskan skulle vara ett ordfattigare språk än engelskan, som ibland hävdas.

Och kom ihåg – språket ägs och styrs i slutändan av oss alla.

Tips på mer läsning:

Comic Sans skapar blandade känslor

I programmet Typo hörde man typsnittstecknare och grafiska designer uttala sig om Comic Sans. Och typsnittet väcker verkligen känslor. Antingen älskar man det på grund av dess lättillgängliga och informella intryck. Eller så hatar man den oseriösa och barnsliga känslan som Comic Sans också kan signalera.

Pratbubblor från början

Comic Sans är inspirerat från serietidningar och tecknades 1994 av Vincent Connare till informativa pratbubblor. Och det är också så typsnittet fungerar bäst. De runda, snälla formerna påminner om handritade barnbokstäver.

”Jag tror inte Vincent hade kunnat ana att det skulle bli en sådan uppmärksamhet och debatt kring det här typsnittet som det blev.” (Stefan Hattenbach, typsnittstecknare)

Passar inte i allvarliga sammanhang

Men det är när Comic Sans används på opassande ställen som kan det bli så fel. I programmet tar designerna upp tillfällen då de har sett typsnittet på informationsbrev från canceravdelningar, begravningsfakturor och landslagströjor. I bästa fall ser det bara oseriöst ut, men i värsta fall kan det göra ren skada och läsaren känner sig hånad.

Började leva sitt eget liv

När blev det då så fel? I Typo ger man förklaringen att det var när typsnittet hamnade i var mans dator som det fick ett eget liv. När den vanliga människan ville informera sig med sin omgivning och tog klivet från privatperson till offentlig avsändare. När konsumenten plötsligt blev producent. När vi formgav saker som inte skulle formges.

”Det är inte fel på typsnittet. Det är fel på typografin.
Det är hur man använder typsnittet som kan bli så fel”
(Carolina Laudon, typsnittstecknare).

Så det gäller att vara försiktig med Comic Sans. Eller vara medveten om vad det kan signalera.

Tips på mer läsning: