Börja skriva dom istället för de och dem?

Många tycker att det är svårt att skilja mellan de och dem i skrift. Det finns mängder av tips för hur man ska komma ihåg att göra rätt, som att ta omvägen via engelskans they och them eller första persons jag och mig. Att det är så svårt att få till distinktionen mellan subjekts- och objektsformen beror främst på att det i talspråket heter samma sak – dom. Nu kommer förslaget att införa ett enhets-dom i svenskan.

I tisdagens Språket i P1 föreslog svenskprofessorn Per Ledin att vi borde överväga att införa enhetsformen dom i svenskan. Skälet till detta är att distinktionen mellan de och dem är svår att göra för många, vilket gör att texter ofta blir felaktiga utifrån dagens skrivregler. Att det samtidigt ställs allt högre krav på språklig kompetens i vårt samhälle gör att Ledin vill ifrågasätta de nuvarande skrivformerna och föreslå en enklare lösning.

De där böckerna, dom där böckerna? Foto: Jenny Asp

Förr var det lättare att skriva rätt

Idag säger de allra flesta dom både för de och dem, något som gör att det blir svårt att veta vilken form som ska användas i skrift. Förr var det vanligare med uttalsformerna di och dem, vilket fortfarande finns kvar idag i vissa svenska dialekter (t.ex. finlandssvenska). Detta är en förklaring till att det var lättare att skriva rätt förr – det fanns ett tydligare stöd för distinktionen i talet än vad det gör idag.

Ovilja till språklig förändring?

Alla är inte positiva till en stavningsreform av de och dem. De som har lätt att skilja mellan de och dem är de som starkast förespråkar att man ska behålla distinktionen även i skrift. När man väl har lärt sig något och det sitter som berget kan det vara svårt att vilja ändra på sig. I förlängningen skulle en dom-reform även leda till att vi kan få svårt att läsa gamla texter med formerna de och dem, och vi skulle med all säkerhet uppleva dem som gammelmodiga. Men det är den risk man alltid tar med stavningsreformer, som Ledin också betonar i tisdagens radioprogram.

Anpassa till dagens behov eller behålla det vi haft

Så, vad är egentligen bäst? Ska man förenkla skriftspråket så att det passar bättre överens med dagens talade språk och våra behov? Eller ska man behålla gamla former för att värna om historia och traditioner? Jag är inte själv säker på hur jag skulle reagera på att konsekvent börja skriva dom överallt. Dom där böckerna. Jag såg dom i bokhyllan. Tja, vem vet. Jag kanske skulle vänja mig, även om jag just nu tycker att det ser ganska talspråkligt ut.

Dom har en talspråklig karaktär

Och det är väl också det som ligger dom i fatet. I de fall det idag används i skrift signalerar det ofta en talspråklig och mer informell stil. Och det är en uppfattning som gör att dom kan få svårare att erövra språklig mark på de mer formella områdena. Ett annat förslag som kanske skulle ha det lättare i den frågan är att använda de som enda skriftspråksform, vilket föreslogs av Olle Josephson 2010.

Vad tycker du? De, dem eller dom? Alla former eller en enda form? Och i så fall, vilken?

Läs gärna mer om debatten om dom-reformen på Språkets Facebooksida.
—————–
Uppdaterat 23/10: Läs även Per Ledins blogginlägg om debatten om enhets-dom 

Tips på mer läsning:

Sms-språket – ett lingvistiskt mirakel?

I alla tider har de äldre förfärats över de yngres språkbruk och pekat på språkets förfall. Idag anser många att de snabba kommunikationssätten sms, chatt och mejl utarmar det traditionella skriftspråket. Men blir verkligen språket sämre på grund de nya medierna? Flera språkforskare och lingvister visar på motsatsen. 

Vi skriver sällan som vi talar

Först av allt kom talspråket. Det är vårt primära sätt att kommunicera med varandra och skriften uppfanns långt senare för att kunna efterlikna talet. Eftersom skriftspråket är det vi ser tror vi oftast att vi pratar som vi skriver. Något som sällan stämmer. Talspråket är lösare till sin struktur och har inte alls samma regler som skriftspråket kräver för att förstås.

Ny teknik medför nya kommunikationsmöjligheter

Länge var det svårt att skriva som man faktiskt talade, något som lingvisten John McWorther tar upp i TED-föreläsningen ”Txtng is killing language”. För att kunna skriva som man talar måste man både ha en snabb teknik och en snabb respons från den man skriver till. Det är detta som mobiltelefonerna har. Den nya tekniken har medfört att vi kan kommunicera skriftligt på ett sätt som tidigare inte var möjligt.

”In a way, texting is not writing at all”
(John McWorther, TED)

Ger sms-språket en breddad lingvistisk repertoar? Foto: Jenny Asp

Ett helt nytt språk skapas

McWorther menar att en helt ny typ av språk växer fram rakt under näsan på oss. Och att det är ett lingvistiskt mirakel. Språkforskaren Theres Bellander är av samma åsikt och hon hävdar att ungdomar skapar ett kreativt och känslosamt språk genom de nya kanalerna. Hon disputerade 2010 vid Uppsala universitet på ungas bruk av olika interaktionsmedier.

”Ungdomarna skapar ett nytt språk. Är det bättre eller sämre? Helt klart är att det är annorlunda” (Theres Bellander i DN).

Ungdomar skiftar snabbt mellan språksituationer

Enligt Bellander är ungdomarna de språkliga vinnarna, eftersom de behärskar många olika slags språksituationer samtidigt. De vet också hur och när de ska skifta mellan de olika språkliga arenorna. Sms-språket hör till mobilen och tar sig alltså inte in i uppsatsskrivandet eller i cv:t. McWorther kallar till och med ungdomarna för flerspråkiga och påstår att de genom sms-språket expanderar sin lingvistiska repertoar.

Onödig oro för språkets förfall

Det finns därför inget behov av att oroa sig för de yngres språkbruk. Och tillhör du den yngre generationen har du nu svar på tal när du får bekymrade kommentarer. Oavsett vilken språkgeneration du tillhör – kom ihåg att vissa alltid oroar sig för utveckling. Men det finns aldrig något automatiskt likhetstecken mellan språklig förändring och språkligt förfall.

 Vad tycker du själv om sms-språket? Kommentera gärna nedan.

Tips på mer läsning:

Rättviseförmedlingen visar rätt väg

Rättviseförmedlingens grundare Lina Thomsgård på Humanioradagarna på Uppsala universitet. Foto: Jenny Asp

Föreläsning med Lina Thomsgård på Humanioradagarna 4 april 2013.

40 000 ambassadörer för jämlikhet

Efter många år som pr-konsult i musikbranschen tröttnade Lina Thomsgård på att bara se manliga dj:ar spela och bara höra kvinnliga artister få frågan om hur de skulle kombinera turnerandet med familjeliv. Aldrig tvärtom. 2010 startade hon därför Rättviseförmedlingen, en Facebooksida som efterlyser och samlar in tips på människor med olika kompetens – för ökad mångfald och jämställdhet.

– Från Myspace hade jag erfarenhet av att människor tycker om att hjälpas åt för att förmedla tips till varandra. För mig är nätet ett ställe där vi bygger saker tillsammans.

När hon startade sidan på Facebook gick 200 personer med inom sex minuter. Tre år senare består Rättviseförmedlingen av 40 000 ambassadörer som tillsammans arbetar för att luckra upp rådande normer som finns för vem som ska göra vad i samhället.

Låter andra historier bli berättade

– I media är det 76 % män som kommer till tals. Det blir ett demokratiproblem när bara vissa historier blir berättade. Om man aldrig ser något annat, då tror man heller inte att det finns.

Eftersom det ofta bara är vissa typer av människor vi ser, i vissa positioner, befäster vi bilden av att det är de enda som har den kompetensen. Ser vi bara manliga dj:ar, ja då tror vi automatiskt att kvinnor inte spelar musik, eller i alla fall inte lika bra som män. Men genom att synliggöra och lyfta fram alternativ breddar vi vårt synfält och motverkar stereotypiska bedömningar.

– PR och kommunikation handlar om att låta de bra historierna bli berättade. Vad är sant? Vad är kärnan? Berätta det. Hitta de bra historierna, hitta inte på dem!

 Sociala medier = möten och relationer

Det har aldrig varit så lätt att nå så många människor och kunna interagera med dem så enkelt som idag, med sociala medier. Hela idén med Rättviseförmedlingen bygger på att individer sprider vidare information och tipsar varandra, av eget intresse och engagemang. Det är skönt att bli påmind om mänsklig altruism i tider då det talas mycket om näthat.

– Jag älskar sociala medier. Den infrastrukturen som finns gör att vi kan mötas över sociala och demografiska gränser. Men som företag kan man kan inte se sociala medier som en ny variant av stortalva. Det innebär helt nya sorts möten och interaktioner.

”Vi hjälper media att göra ett bättre jobb”

Idag görs det tre efterlysningar om dagen och totalt 16 000 namn har hittills samlats in. Listorna med namn finns på Rättviseförmedlingens webbplats och används av i alla stora medier i Sverige samt en rad andra organisationer.

– Ingen kan någonsin mer säga att det ser ut som det gör för att det inte finns män eller kvinnor i de här positionerna. Vi bevisar motsatsen. Bilden av samhället nyanseras och berikas, med hjälp av alla ambassadörer. Det är det bästa jag har gjort.

Tips på mer läsning:

Ogooglebar – från nyord till världsord

I måndags strök Språkrådet nyordet ogooglebar ur 2012 års nyordslista. Anledningen var att Google ville ändra på definitionen och få in sitt varumärke i beskrivningen. Hellre än att ändra på hur ordet faktiskt används valde Språkrådet då att ta bort det ur listan. 1-0 till Google? Nej, snarare 7-0 till Språkrådet, som Patrik Hadenius uttryckte det. I och med Googles aktion har ordet blivit världskänt och uppmärksammat av utländsk press.

”De skulle hindra något, nu har ordet
fått en verklig spridning”. (Peter Englund)

Det okända ordet exploderar

Ogooglebar. Från att i början av veckan ha varit ett närapå okänt ord, med få belägg och främst uppmärksammat i samband med Språkrådets årliga nyordlista har användningen av ordet fullständigt exploderat. När nyheten blev känd dröjde det inte länge förrän #ogooglebar trendade på Twitter och därefter spred sig ordet internationellt. Ogooglebar blev googlebart.

Ogooglebar nu i NE, snart i SAOL?

Svenska språkets ordlistor är främst deskriptiva (beskriver hur språket ser ut), och inte preskriptiva (säger hur språket bör se ut). Alltså utformas de efter hur vi språkbrukare faktiskt använder språket. Blir ett ord väl använt tas det oftast in i ordlistorna. Veckans diskussioner om ogooglebar medförde därför att att Nationalencyklopedin nu har tagit in orden googla och ogooglebar och Peter Englund från Svenska Akademin medger att det är mycket möjligt att googlebar även kan komma att tas in i SAOL.

”Man, that ‘ogooglebar’ thing really caused
a bloggbävning today.” (Megan Garber)

Svenskans ordproduktion hyllas

Det mest fascinerande med fenomenet ogooglebar är hur snabbt ett okänt ord kan bli en trend. Och att en språknyhet har blivit en världsnyhet. Tidningen The Atlantic hyllar ogooglebar och pekar på fjorton andra svenska nyord som borde tas in i engelskan genast. Bland några av de bästa ”swedologismerna” finns bloggbävning, attitydinkontinens och livslogga. Hyllningen till de svenska nyorden är en skön kontrast till påståendet att svenskan skulle vara ett ordfattigare språk än engelskan, som ibland hävdas.

Och kom ihåg – språket ägs och styrs i slutändan av oss alla.

Tips på mer läsning:

Vad hände med hen?

Könsneutralt pronomen för ett mer jämställt språk

Idag 8 mars är det den internationella kvinnodagen och fokus på jämställdhet. Även i språket finns det en strävan efter jämställdhet, och ett i led i detta är det könsneutrala pronomenet hen som etablerade sig på riktigt förra våren, något som jag bloggade om då. Men vad har hänt med pronomenet på sista tiden?

I december: Hen används i hovrätten

Den 12 december 2012 ser man första gången ordet hen i en dom. Hovrätten i övre Norrland blir de första att använda pronomenet på högre juridisk nivå i generisk form. Det innebär att man använder hen när könet är okänt eller oväsentligt. En intressant iakttagelse som Språktidningen gör är att ordet gärningsman förekommer i samma mening som hen. Att gärningsman antagligen anses som könsneutralt hör också till debatten med jämställt språk, eftersom de manliga formerna fortfarande ofta är de dominerande i språket.

”Numera gäller att en gärningsman gör sig skyldig till tjänstefel när hen åsidosätter vad som gäller för uppgiften”.

Han eller hon. Hon eller han. Eller hen. Foto: Jenny Asp

I februari: Minister lanserar hen i riksdagen

Den 12 februari i år användes hen för första gången i riksdagen, av den nya jämställdhetsministern Maria Arnholm (FP). I texten hon läste upp stod det han eller hon, men eftersom ministern tyckte konstruktionen var för klumpig valde hon att säga hen.

– När det gäller hen har jag tänkt ”Det där är så smart, det skulle jag vilja använda”, Maria Arnholm, jämställdshetsminister.

Men den 5 mars kom riksdagen ut med nya riktlinjer. I regeringens språkbrev finns rekommendationen Använd inte hen. Det innebär henfritt i de flesta dokument men däremot kan ledamötena använda hen i politiska texter.

I framtiden: Vem vet vad som händer med hen?

Det råder fortfarande ganska blandade åsikter om användningen av hen. Detta för att det ofta handlar om flera olika debatter parallellt. Många är positiva till de alternativ ordet ger, och man slipper den krångliga konstruktionen ”hon eller han” när man inte vet vem man talar om eller när könet inte är relevant. Andra blir irriterade och upprörda över ordet. Vissa tror att man genom att använda hen vill utesluta pronomenen han och hon helt. Enkelt är det inte.

Språkvårdaren Lena Lind Palicki sammanfattar råden för generiskt hen såhär:

Om man vill vara könsneutral på ett sätt som inte märks, så är det fortfarande bäst att välja andra könsneutrala strategier: omskrivning till exempelvis plural, att använda passiva konstruktioner eller att använda de lika könsneutrala pronomenen ”den” eller ”man”. Om man däremot vill vara könsneutral på ett sätt som märks – ja, då väljer man med fördel hen.

Eller som jag nyligen läste någonstans, ”hen må vara ett könsneutralt ord, men neutralt är det fortfarande inte”.

————-
Läs även mitt blogginlägg ”Hen-debatten – ett språkpolitiskt skeende” på pluggasvenska.nu.

Tips på mer läsning:

Läsambassadörer vill vända den nedåtgående lästrenden i skolan

Foto: Jenny Asp. En bokhandel, flera boklådor?

Sverige tappar sin världsposition.
I somras bloggade jag om vikten av läsning och om unga som läser allt färre böcker. Nu har debatten blivit aktuell igen i och med internationella undersökningar som visar att svenska skolbarn halkar efter i läsförmåga. Och nu handlar det om facklitteratur. 4 700 svenska skolbarn i årskurs fyra har deltagit i de internationella kunskapsmätningarna PIRLS 2011 och TIMSS 2011. Dessa resultat har man fått fram.

  • De duktiga läsarna har blivit färre
  • Eleverna har blivit sämre på att förstå och tolka faktatexter
  • Flickor har fortfarande bättre resultat än pojkar, men har samtidigt fått sämre resultat
  • Den socioekonomiska bakgrunden spelar stor roll. Barn som kommer från hem med välutbildade, läsande föräldrar har bättre resultat

En bra läsförmåga är det viktigaste verktyget man har för sin utbildning

Om man inte utvecklar sin djupläsning utan bara stannar vid så kallad ytläsning får man svårt att förstå vad man egentligen läser. Det blir också svårt att kritiskt granska det man läser. Och att förstå innebörden i texten man läser såväl som att kunna ifrågasätta den är grunden till det mesta lärandet. Det säger Martin Widmark, författare och läsambassadör som kämpar för mer läsning i skolorna. Han menar att skolan ofta lägger över ansvaret för läsningen på hemmen, och de hem som inte har någon lästradition tycker istället att det är skolans skyldighet att hålla i lästräningen.

Ett land som missköter barnens läsning
kommer det inte att gå bra för
(Martin Widmark).

Läsningen behöver ske i grupp. Med en lärare som guidar.

Dilsa Demirbag-Sten skrev häromdagen i DN om Martin Widmarks projekt En läsande klass. Projektet går ut på att få förskole- och skolklasser att läsa trettio minuter om dagen. Han vill på ett konkret sätt få skolan och de enskilda lärarna att återta ansvaret för barnens läsutveckling. Läraren behövs för att diskutera texter, förklara ord och vägleda läsandet med skolbarnen. Det räcker inte med att sitta själv och läsa. Särskilt om den sortens läsande inte ens blir av. 

Läsambassadörer sprider intresse för böcker.

Jag blir glad när jag läser om författare och andra läsambassadörer som turnerar skolor runt för att sprida sitt engagemang och intresse för läsandet. Som vill göra läsningen lustfylld, lärorik och lagom utmanande. Och det tror jag är vad som krävs för att lästrenden ska vända. I en alltmer fragmenterad värld full av förströelse och digital skumläsning måste poängen med långläsning och djupläsning få upptäckas och uppskattas av barnen.

Tips på mer läsning:

Därför behövs språkutbildningarna del 1

Foto: Jenny Asp.

I Sverige satsas det mycket på engelska. Och vi är rätt stolta över att vi är så pass bra på engelska som vi är. Men är det tillräckligt? I DN-artikeln ”Engelska räcker inte i en globaliserad värld” ger professorerna Camilla Bardel och Bengt Novén svaret redan i rubriken. Nej, det är inte tillräckligt. Faktum är att:

”…engelskan inte längre är det dominerande språket inom världsmarknad och internettrafik. Dess omfattning har sjunkit från 51 procent till 29 procent mellan 2001 och 2009. Det snabbast växande språket ser i stället ut att just nu vara kinesiska”. (Bardel och Novén)


Vad innebär det att vi oftast förlitar oss på engelskan
? I båda artiklarna tas ett forskningsexempel upp på hur svenska företag främst sätter sin tillit till engelskan i affärssituationer. Detta leder till att de svenska företagen missar fler affärskontrakt till skillnad från länder som använder sig av fler språk i affärssituationer – till exempel Danmark, Tyskland och Frankrike. Ju flerspråkigare ett företag är, desto bättre.

Vi har en stor språklig mångfald i Sverige. Detta skriver Patrik Hadenius om i DN-artikeln ”Näringslivet måste börja betala för språkkunskaperna”, som svar på Bardel och Novéns artikel. 15 procent av Sveriges befolkning har ett annat modersmål än svenska. Totalt finns det 150–200 modersmål representerade i vårt land. Sverige har fler invandrarspråk än de länder som ror hem fler affärskontrakt, på grund av sin flerspråkighet. Det är paradoxalt. Vi utnyttjar inte den språkkapacitet vi faktiskt har.

Stora världsspråk förutom engelska är som sagt kinesiska (ca en miljard talare), spanska (ca 440 miljoner talare), arabiska (ca 300 miljoner talare), franska (200-300 miljoner talare) och portugisiska (ca 230 miljoner talare). Dessa språk finns spridda över hela världen och talas ofta av många som inte behärskar engelska.

Philip Mattsson började läsa kinesiska på Språkvetarprogrammet vid Uppsala universitet 2009. Därefter läste han två terminer i Peking och idag är han i gång att starta översättningsbyrån Sinotext, eftersom han ser behovet av översättningar som inte tar omvägen via engelskan.

”Något som märks tydligt är bristen på personer som kan just kinesiska. De flesta svenska företag anlitar för det mesta en billigare utländsk byrå som översätter via engelskan. Konsekvenserna av detta är att textinnehållet urholkas och viktig information kan falla bort”.
(Philip Mattsson, översättare i kinesiska och engelska).

Samtidigt försvinner också språkutbildningar i Sverige och viktiga språk bortprioriteras runtom på våra universitet och högskolor. Anledningen är besparingskrav. Det här är alarmerande för Sveriges internationalisering, skriver Bardel och Novén.

Det finns ett stort språkintresse som kan utnyttjas bättre. Att Språkvetarprogrammet för något år sen var det fjärde svåraste programmet att komma in på i Uppsala säger något. Likaså att språkkonsultprogrammen växer. Idag finns det i Stockholm, Umeå, Göteborg och snart också i Lund. Även Översättarprogrammet på masternivå i Uppsala svämmar över av sökande studenter. Intresset för att jobba med språk är stort.

”Om vi kan få företag och organisationer att på allvar betala för språkkunskaper ger vi inte bara jobb till dem som redan besitter kunskapen, då sporrar vi också fler att söka sig till språkutbildningar, och självförtroendet hos dem som ger utbildningarna kan stiga”.
(Patrik Hadenius, DN).

Företag och organisationer måste inse vikten av språk, och betala för det. Språk är grundläggande för all mänsklig interaktion. Kan vi inte kommunicera och förstå varandra, då faller allt annat också. Vi kan inte lita på att en halvbra engelska duger i alla lägen. Eller engelska över huvudtaget. Vi måste inse att språkkunskaper och språkutbildningar är några av de viktigaste delarna i en globaliserad, alltmer kommunicerande värld.

Därför behövs språkutbildningarna del 1” fokuserar på vikten av att lära sig flera språk i en globaliserad värld.
Därför behövs språkutbildningarna del 2” kommer att handla om det svenska språkets betydelse i arbetslivet och vikten av språklig kommunikativ kompetens idag. 

Tips på mer läsning:

Kreativa nyord berikar språket

Skulle svenskan vara ett ordfattigt språk? Jag tror inte det. När man öppnar ögonen för alla nyord som hela tiden skapas, av oss allihopa, blir man snarare förtjust över den kreativitet och finurlighet som finns i språket.

Eftersom allt ständigt förändras gör språket det också. Nya företeelser dyker upp, nya kombinationer uppstår och därmed också ofta nya ord som betecknar den nya grejen. Tidigare bloggade jag om synonymer och funderade över om de faktiskt existerar.Varje ord vi använder gör vi just därför för att de fyller sin unika funktion. I betydelse eller stil.

Foto: Jenny Asp. Salamancavägg.

Det finns många spanare därute som fångar upp nyord och två stora instanser som samlar ihop dessa spaningar är Språktidningen och Språkrådet.

Vad säger du om Språktidningens tio populäraste nyord, framröstade av läsarna?

  1. Överklassafari. En resa för att undersöka och belysa klassklyftor.
  2. Trafikmaktordningen. Avgör hur mycket utrymme och resurser olika trafikslag får.
  3. Pinkwashing. Använder HBTQ-frågor för att legitimera andra åsikter.
  4. Lårbensväder. Väder med svår halka.
  5. Wikipetter. En person som slår upp på Wikipedia och ger en föreläsning om ämnet.
  6. Svassare. Annat ord för rojalist.
  7. Stafettpresent. Att ge bort något i present som man själv fått i present.
  8. Pojknamn. Motsvarande flicknamn, det efternamn man hade innan äktenskapet.
  9. Att juholta. När man stannar kvar fast alla vill att man ska gå.
  10. Chokladera. Doppa eller bestryka bakverk med choklad.

Eller månadens nyord för 2012 på Språkrådets sajt?

  1. Henifiera. Funktion där alla han och hon byts ut mot hen.
  2. Wocochi. Av ”woman-computer-children-internet”. Teknikorienterade karriärister.
  3. Drinkorexi. En ätstörning där alkoholen får stå för kaloriintaget.
  4. Busodla. Gerillaodling i stadsmiljö.
  5. Pingpongbarn. Barn som flyttar fram och tillbaka mellan sina skilda föräldrar.
  6. Visukal. Musikal för teckenspråkiga. Sammansättning av visuell+musikal.
  7. Bromantik. Från bromance (eng). Bror+romantik. Nära vänskap mellan killar.
  8. Underklassafari. Som ett svar på nyordet överklassafari.
  9. Kopimi/kopimism. Från eng. copy me. Uppmaning till att kopiera och dela vidare.
  10. Vattkoppsparty. Planerad smittspridning av vattkoppor, för att få det överstökat.

Om man dels tar vara på alla gamla ord som finns i språket och dels plockar upp alla de nya som hela tiden konstrueras för att passa hur världen ser ut just nu, då blir svenskan extremt ordrik. Och saknas det ett ord för just det du vill säga – skapa ett nytt!

Tips på mer läsning:

Comic Sans. Älskat av folket. Hatat av designbranschen.

Typografi. Form för texter. Det är ett roligt område för en text- och formälskande människa som mig. Nu har P1 startat ett nytt program om inflytelserika typsnitt – Typo. Det första programmet sändes i lördags och handlade om Comic Sans. För finns det något typsnitt som väcker känslor är det Comic Sans.

I programmet hörde man typsnittstecknare och grafiska designer uttala sig om Comic Sans. Och typsnittet väcker verkligen känslor. Antingen älskar man det på grund av dess lättillgängliga och informella intryck. Eller så hatar man den oseriösa och barnsliga känslan som Comic Sans också kan signalera.

Comic Sans är inspirerat från serietidningar och tecknades 1994 av Vincent Connare till informativa pratbubblor. Och det är också så typsnittet fungerar bäst. De runda, snälla formerna påminner om handritade barnbokstäver.

”Jag tror inte Vincent hade kunnat ana att det skulle bli en sådan uppmärksamhet och debatt kring det här typsnittet som det blev”
(Stefan Hattenbach, typsnittstecknare)

Men det är när Comic Sans används på opassande ställen som kan det bli så fel.
I programmet tar designerna upp tillfällen då de har sett typsnittet på informationsbrev från canceravdelningar, begravningsfakturor och landslagströjor. I bästa fall ser det bara oseriöst ut, men i värsta fall kan det göra ren skada och läsaren känner sig hånad.

När blev det då så fel? I programmet ger man förklaringen att det var när typsnittet hamnade i var mans dator som det fick ett eget liv. När den vanliga människan ville informera sig med sin omgivning och tog klivet från privatperson till offentlig avsändare. När konsumenten plötsligt blev producent. När vi formgav saker som inte skulle formges.

”Det är inte fel på typsnittet. Det är fel på typografin.
Det är hur man använder typsnittet som kan bli så fel”
(Carolina Laudon, typsnittstecknare).

Så var försiktig med Comic Sans. Och var medveten om vad det kan signalera. Eller så gör du som jag, och använder det inte överhuvudtaget. Nästa program kan ni höra imorgon. Det kommer att handla om Old English – från munkar till nazister.

Tips på mer läsning:

Ett orangt kort? Eller ett brandgult?

Problematiskt att böja orange i skrift
För ett litet tag sedan fick jag frågan om hur man böjer ordet orange. Mitt svar på detta skiljer sig från Språkrådets rekommendationer om att låta det stå oböjt, alltså att skriva ‘ett orange kort’ eller ‘ett kort som är orange’. Jag tycker man ska böja ordet i skrift, och helt enkelt skriva ‘ett orangt kort’. Det ser lite konstigt ut, men det gör många nya saker tills vi vänjer oss.

Foto: Jenny Asp.

Använda brandgul?
För att slippa problematiken med att böja orange kan man helt enkelt använda ordet brandgul istället. Då slipper man fundera på böjning utan kan helt enkelt skriva ‘ett brandgult kort’. Ordet har fått ett uppsving i och med sajten brandgult.se som främst av kulturhistoriska orsaker vill bevara brandgult och ”vågar vägra orange”.

Ska finnas utrymme för nya eller ovana konstruktioner
Oavsett vilken väg man väljer att ta för att beskriva ett t-ord med färgen orange eller brandgul tycker jag att möjligheten att skriva orangt bör finnas. Likaså pluralformen oranga. Ofta drar vi oss för att använda ordformer som ”inte finns” eller ser konstiga ut. En annan sådan är superlativet för adjektivet få. Få – färre – färst? Ja, det blir faktiskt så. Och den formen har också blivit mer och mer accepterad.

Än en gång säger jag – det är språkbrukarna själva som i slutändan bestämmer hur språket ser ut. Så när tillräckligt många skriver om de brandgula apelsinerna eller ett nytt, orangt nationskort kommer det antagligen inte se så konstigt ut längre.

 

Tips på mer läsning: