Börja skriva dom istället för de och dem?

Många tycker att det är svårt att skilja mellan de och dem i skrift. Det finns mängder av tips för hur man ska komma ihåg att göra rätt, som att ta omvägen via engelskans they och them eller första persons jag och mig. Att det är så svårt att få till distinktionen mellan subjekts- och objektsformen beror främst på att det i talspråket heter samma sak – dom. Nu kommer förslaget att införa ett enhets-dom i svenskan.

I tisdagens Språket i P1 föreslog svenskprofessorn Per Ledin att vi borde överväga att införa enhetsformen dom i svenskan. Skälet till detta är att distinktionen mellan de och dem är svår att göra för många, vilket gör att texter ofta blir felaktiga utifrån dagens skrivregler. Att det samtidigt ställs allt högre krav på språklig kompetens i vårt samhälle gör att Ledin vill ifrågasätta de nuvarande skrivformerna och föreslå en enklare lösning.

De där böckerna, dom där böckerna? Foto: Jenny Asp

Förr var det lättare att skriva rätt

Idag säger de allra flesta dom både för de och dem, något som gör att det blir svårt att veta vilken form som ska användas i skrift. Förr var det vanligare med uttalsformerna di och dem, vilket fortfarande finns kvar idag i vissa svenska dialekter (t.ex. finlandssvenska). Detta är en förklaring till att det var lättare att skriva rätt förr – det fanns ett tydligare stöd för distinktionen i talet än vad det gör idag.

Ovilja till språklig förändring?

Alla är inte positiva till en stavningsreform av de och dem. De som har lätt att skilja mellan de och dem är de som starkast förespråkar att man ska behålla distinktionen även i skrift. När man väl har lärt sig något och det sitter som berget kan det vara svårt att vilja ändra på sig. I förlängningen skulle en dom-reform även leda till att vi kan få svårt att läsa gamla texter med formerna de och dem, och vi skulle med all säkerhet uppleva dem som gammelmodiga. Men det är den risk man alltid tar med stavningsreformer, som Ledin också betonar i tisdagens radioprogram.

Anpassa till dagens behov eller behålla det vi haft

Så, vad är egentligen bäst? Ska man förenkla skriftspråket så att det passar bättre överens med dagens talade språk och våra behov? Eller ska man behålla gamla former för att värna om historia och traditioner? Jag är inte själv säker på hur jag skulle reagera på att konsekvent börja skriva dom överallt. Dom där böckerna. Jag såg dom i bokhyllan. Tja, vem vet. Jag kanske skulle vänja mig, även om jag just nu tycker att det ser ganska talspråkligt ut.

Dom har en talspråklig karaktär

Och det är väl också det som ligger dom i fatet. I de fall det idag används i skrift signalerar det ofta en talspråklig och mer informell stil. Och det är en uppfattning som gör att dom kan få svårare att erövra språklig mark på de mer formella områdena. Ett annat förslag som kanske skulle ha det lättare i den frågan är att använda de som enda skriftspråksform, vilket föreslogs av Olle Josephson 2010.

Vad tycker du? De, dem eller dom? Alla former eller en enda form? Och i så fall, vilken?

Läs gärna mer om debatten om dom-reformen på Språkets Facebooksida.
—————–
Uppdaterat 23/10: Läs även Per Ledins blogginlägg om debatten om enhets-dom 

Tips på mer läsning:

Sms-språket – ett lingvistiskt mirakel?

I alla tider har de äldre förfärats över de yngres språkbruk och pekat på språkets förfall. Idag anser många att de snabba kommunikationssätten sms, chatt och mejl utarmar det traditionella skriftspråket. Men blir verkligen språket sämre på grund de nya medierna? Flera språkforskare och lingvister visar på motsatsen. 

Vi skriver sällan som vi talar

Först av allt kom talspråket. Det är vårt primära sätt att kommunicera med varandra och skriften uppfanns långt senare för att kunna efterlikna talet. Eftersom skriftspråket är det vi ser tror vi oftast att vi pratar som vi skriver. Något som sällan stämmer. Talspråket är lösare till sin struktur och har inte alls samma regler som skriftspråket kräver för att förstås.

Ny teknik medför nya kommunikationsmöjligheter

Länge var det svårt att skriva som man faktiskt talade, något som lingvisten John McWorther tar upp i TED-föreläsningen ”Txtng is killing language”. För att kunna skriva som man talar måste man både ha en snabb teknik och en snabb respons från den man skriver till. Det är detta som mobiltelefonerna har. Den nya tekniken har medfört att vi kan kommunicera skriftligt på ett sätt som tidigare inte var möjligt.

”In a way, texting is not writing at all”
(John McWorther, TED)

Ger sms-språket en breddad lingvistisk repertoar? Foto: Jenny Asp

Ett helt nytt språk skapas

McWorther menar att en helt ny typ av språk växer fram rakt under näsan på oss. Och att det är ett lingvistiskt mirakel. Språkforskaren Theres Bellander är av samma åsikt och hon hävdar att ungdomar skapar ett kreativt och känslosamt språk genom de nya kanalerna. Hon disputerade 2010 vid Uppsala universitet på ungas bruk av olika interaktionsmedier.

”Ungdomarna skapar ett nytt språk. Är det bättre eller sämre? Helt klart är att det är annorlunda” (Theres Bellander i DN).

Ungdomar skiftar snabbt mellan språksituationer

Enligt Bellander är ungdomarna de språkliga vinnarna, eftersom de behärskar många olika slags språksituationer samtidigt. De vet också hur och när de ska skifta mellan de olika språkliga arenorna. Sms-språket hör till mobilen och tar sig alltså inte in i uppsatsskrivandet eller i cv:t. McWorther kallar till och med ungdomarna för flerspråkiga och påstår att de genom sms-språket expanderar sin lingvistiska repertoar.

Onödig oro för språkets förfall

Det finns därför inget behov av att oroa sig för de yngres språkbruk. Och tillhör du den yngre generationen har du nu svar på tal när du får bekymrade kommentarer. Oavsett vilken språkgeneration du tillhör – kom ihåg att vissa alltid oroar sig för utveckling. Men det finns aldrig något automatiskt likhetstecken mellan språklig förändring och språkligt förfall.

 Vad tycker du själv om sms-språket? Kommentera gärna nedan.

Tips på mer läsning:

Ogooglebar – från nyord till världsord

I måndags strök Språkrådet nyordet ogooglebar ur 2012 års nyordslista. Anledningen var att Google ville ändra på definitionen och få in sitt varumärke i beskrivningen. Hellre än att ändra på hur ordet faktiskt används valde Språkrådet då att ta bort det ur listan. 1-0 till Google? Nej, snarare 7-0 till Språkrådet, som Patrik Hadenius uttryckte det. I och med Googles aktion har ordet blivit världskänt och uppmärksammat av utländsk press.

”De skulle hindra något, nu har ordet
fått en verklig spridning”. (Peter Englund)

Det okända ordet exploderar

Ogooglebar. Från att i början av veckan ha varit ett närapå okänt ord, med få belägg och främst uppmärksammat i samband med Språkrådets årliga nyordlista har användningen av ordet fullständigt exploderat. När nyheten blev känd dröjde det inte länge förrän #ogooglebar trendade på Twitter och därefter spred sig ordet internationellt. Ogooglebar blev googlebart.

Ogooglebar nu i NE, snart i SAOL?

Svenska språkets ordlistor är främst deskriptiva (beskriver hur språket ser ut), och inte preskriptiva (säger hur språket bör se ut). Alltså utformas de efter hur vi språkbrukare faktiskt använder språket. Blir ett ord väl använt tas det oftast in i ordlistorna. Veckans diskussioner om ogooglebar medförde därför att att Nationalencyklopedin nu har tagit in orden googla och ogooglebar och Peter Englund från Svenska Akademin medger att det är mycket möjligt att googlebar även kan komma att tas in i SAOL.

”Man, that ‘ogooglebar’ thing really caused
a bloggbävning today.” (Megan Garber)

Svenskans ordproduktion hyllas

Det mest fascinerande med fenomenet ogooglebar är hur snabbt ett okänt ord kan bli en trend. Och att en språknyhet har blivit en världsnyhet. Tidningen The Atlantic hyllar ogooglebar och pekar på fjorton andra svenska nyord som borde tas in i engelskan genast. Bland några av de bästa ”swedologismerna” finns bloggbävning, attitydinkontinens och livslogga. Hyllningen till de svenska nyorden är en skön kontrast till påståendet att svenskan skulle vara ett ordfattigare språk än engelskan, som ibland hävdas.

Och kom ihåg – språket ägs och styrs i slutändan av oss alla.

Tips på mer läsning:

Vad hände med hen?

Könsneutralt pronomen för ett mer jämställt språk

Idag 8 mars är det den internationella kvinnodagen och fokus på jämställdhet. Även i språket finns det en strävan efter jämställdhet, och ett i led i detta är det könsneutrala pronomenet hen som etablerade sig på riktigt förra våren, något som jag bloggade om då. Men vad har hänt med pronomenet på sista tiden?

I december: Hen används i hovrätten

Den 12 december 2012 ser man första gången ordet hen i en dom. Hovrätten i övre Norrland blir de första att använda pronomenet på högre juridisk nivå i generisk form. Det innebär att man använder hen när könet är okänt eller oväsentligt. En intressant iakttagelse som Språktidningen gör är att ordet gärningsman förekommer i samma mening som hen. Att gärningsman antagligen anses som könsneutralt hör också till debatten med jämställt språk, eftersom de manliga formerna fortfarande ofta är de dominerande i språket.

”Numera gäller att en gärningsman gör sig skyldig till tjänstefel när hen åsidosätter vad som gäller för uppgiften”.

Han eller hon. Hon eller han. Eller hen. Foto: Jenny Asp

I februari: Minister lanserar hen i riksdagen

Den 12 februari i år användes hen för första gången i riksdagen, av den nya jämställdhetsministern Maria Arnholm (FP). I texten hon läste upp stod det han eller hon, men eftersom ministern tyckte konstruktionen var för klumpig valde hon att säga hen.

– När det gäller hen har jag tänkt ”Det där är så smart, det skulle jag vilja använda”, Maria Arnholm, jämställdshetsminister.

Men den 5 mars kom riksdagen ut med nya riktlinjer. I regeringens språkbrev finns rekommendationen Använd inte hen. Det innebär henfritt i de flesta dokument men däremot kan ledamötena använda hen i politiska texter.

I framtiden: Vem vet vad som händer med hen?

Det råder fortfarande ganska blandade åsikter om användningen av hen. Detta för att det ofta handlar om flera olika debatter parallellt. Många är positiva till de alternativ ordet ger, och man slipper den krångliga konstruktionen ”hon eller han” när man inte vet vem man talar om eller när könet inte är relevant. Andra blir irriterade och upprörda över ordet. Vissa tror att man genom att använda hen vill utesluta pronomenen han och hon helt. Enkelt är det inte.

Språkvårdaren Lena Lind Palicki sammanfattar råden för generiskt hen såhär:

Om man vill vara könsneutral på ett sätt som inte märks, så är det fortfarande bäst att välja andra könsneutrala strategier: omskrivning till exempelvis plural, att använda passiva konstruktioner eller att använda de lika könsneutrala pronomenen ”den” eller ”man”. Om man däremot vill vara könsneutral på ett sätt som märks – ja, då väljer man med fördel hen.

Eller som jag nyligen läste någonstans, ”hen må vara ett könsneutralt ord, men neutralt är det fortfarande inte”.

————-
Läs även mitt blogginlägg ”Hen-debatten – ett språkpolitiskt skeende” på pluggasvenska.nu.

Tips på mer läsning:

Läsambassadörer vill vända den nedåtgående lästrenden i skolan

Foto: Jenny Asp. En bokhandel, flera boklådor?

Sverige tappar sin världsposition.
I somras bloggade jag om vikten av läsning och om unga som läser allt färre böcker. Nu har debatten blivit aktuell igen i och med internationella undersökningar som visar att svenska skolbarn halkar efter i läsförmåga. Och nu handlar det om facklitteratur. 4 700 svenska skolbarn i årskurs fyra har deltagit i de internationella kunskapsmätningarna PIRLS 2011 och TIMSS 2011. Dessa resultat har man fått fram.

  • De duktiga läsarna har blivit färre
  • Eleverna har blivit sämre på att förstå och tolka faktatexter
  • Flickor har fortfarande bättre resultat än pojkar, men har samtidigt fått sämre resultat
  • Den socioekonomiska bakgrunden spelar stor roll. Barn som kommer från hem med välutbildade, läsande föräldrar har bättre resultat

En bra läsförmåga är det viktigaste verktyget man har för sin utbildning

Om man inte utvecklar sin djupläsning utan bara stannar vid så kallad ytläsning får man svårt att förstå vad man egentligen läser. Det blir också svårt att kritiskt granska det man läser. Och att förstå innebörden i texten man läser såväl som att kunna ifrågasätta den är grunden till det mesta lärandet. Det säger Martin Widmark, författare och läsambassadör som kämpar för mer läsning i skolorna. Han menar att skolan ofta lägger över ansvaret för läsningen på hemmen, och de hem som inte har någon lästradition tycker istället att det är skolans skyldighet att hålla i lästräningen.

Ett land som missköter barnens läsning
kommer det inte att gå bra för
(Martin Widmark).

Läsningen behöver ske i grupp. Med en lärare som guidar.

Dilsa Demirbag-Sten skrev häromdagen i DN om Martin Widmarks projekt En läsande klass. Projektet går ut på att få förskole- och skolklasser att läsa trettio minuter om dagen. Han vill på ett konkret sätt få skolan och de enskilda lärarna att återta ansvaret för barnens läsutveckling. Läraren behövs för att diskutera texter, förklara ord och vägleda läsandet med skolbarnen. Det räcker inte med att sitta själv och läsa. Särskilt om den sortens läsande inte ens blir av. 

Läsambassadörer sprider intresse för böcker.

Jag blir glad när jag läser om författare och andra läsambassadörer som turnerar skolor runt för att sprida sitt engagemang och intresse för läsandet. Som vill göra läsningen lustfylld, lärorik och lagom utmanande. Och det tror jag är vad som krävs för att lästrenden ska vända. I en alltmer fragmenterad värld full av förströelse och digital skumläsning måste poängen med långläsning och djupläsning få upptäckas och uppskattas av barnen.

Tips på mer läsning:

Därför behövs språkutbildningarna del 1

Foto: Jenny Asp.

I Sverige satsas det mycket på engelska. Och vi är rätt stolta över att vi är så pass bra på engelska som vi är. Men är det tillräckligt? I DN-artikeln ”Engelska räcker inte i en globaliserad värld” ger professorerna Camilla Bardel och Bengt Novén svaret redan i rubriken. Nej, det är inte tillräckligt. Faktum är att:

”…engelskan inte längre är det dominerande språket inom världsmarknad och internettrafik. Dess omfattning har sjunkit från 51 procent till 29 procent mellan 2001 och 2009. Det snabbast växande språket ser i stället ut att just nu vara kinesiska”. (Bardel och Novén)


Vad innebär det att vi oftast förlitar oss på engelskan
? I båda artiklarna tas ett forskningsexempel upp på hur svenska företag främst sätter sin tillit till engelskan i affärssituationer. Detta leder till att de svenska företagen missar fler affärskontrakt till skillnad från länder som använder sig av fler språk i affärssituationer – till exempel Danmark, Tyskland och Frankrike. Ju flerspråkigare ett företag är, desto bättre.

Vi har en stor språklig mångfald i Sverige. Detta skriver Patrik Hadenius om i DN-artikeln ”Näringslivet måste börja betala för språkkunskaperna”, som svar på Bardel och Novéns artikel. 15 procent av Sveriges befolkning har ett annat modersmål än svenska. Totalt finns det 150–200 modersmål representerade i vårt land. Sverige har fler invandrarspråk än de länder som ror hem fler affärskontrakt, på grund av sin flerspråkighet. Det är paradoxalt. Vi utnyttjar inte den språkkapacitet vi faktiskt har.

Stora världsspråk förutom engelska är som sagt kinesiska (ca en miljard talare), spanska (ca 440 miljoner talare), arabiska (ca 300 miljoner talare), franska (200-300 miljoner talare) och portugisiska (ca 230 miljoner talare). Dessa språk finns spridda över hela världen och talas ofta av många som inte behärskar engelska.

Philip Mattsson började läsa kinesiska på Språkvetarprogrammet vid Uppsala universitet 2009. Därefter läste han två terminer i Peking och idag är han i gång att starta översättningsbyrån Sinotext, eftersom han ser behovet av översättningar som inte tar omvägen via engelskan.

”Något som märks tydligt är bristen på personer som kan just kinesiska. De flesta svenska företag anlitar för det mesta en billigare utländsk byrå som översätter via engelskan. Konsekvenserna av detta är att textinnehållet urholkas och viktig information kan falla bort”.
(Philip Mattsson, översättare i kinesiska och engelska).

Samtidigt försvinner också språkutbildningar i Sverige och viktiga språk bortprioriteras runtom på våra universitet och högskolor. Anledningen är besparingskrav. Det här är alarmerande för Sveriges internationalisering, skriver Bardel och Novén.

Det finns ett stort språkintresse som kan utnyttjas bättre. Att Språkvetarprogrammet för något år sen var det fjärde svåraste programmet att komma in på i Uppsala säger något. Likaså att språkkonsultprogrammen växer. Idag finns det i Stockholm, Umeå, Göteborg och snart också i Lund. Även Översättarprogrammet på masternivå i Uppsala svämmar över av sökande studenter. Intresset för att jobba med språk är stort.

”Om vi kan få företag och organisationer att på allvar betala för språkkunskaper ger vi inte bara jobb till dem som redan besitter kunskapen, då sporrar vi också fler att söka sig till språkutbildningar, och självförtroendet hos dem som ger utbildningarna kan stiga”.
(Patrik Hadenius, DN).

Företag och organisationer måste inse vikten av språk, och betala för det. Språk är grundläggande för all mänsklig interaktion. Kan vi inte kommunicera och förstå varandra, då faller allt annat också. Vi kan inte lita på att en halvbra engelska duger i alla lägen. Eller engelska över huvudtaget. Vi måste inse att språkkunskaper och språkutbildningar är några av de viktigaste delarna i en globaliserad, alltmer kommunicerande värld.

Därför behövs språkutbildningarna del 1” fokuserar på vikten av att lära sig flera språk i en globaliserad värld.
Därför behövs språkutbildningarna del 2” kommer att handla om det svenska språkets betydelse i arbetslivet och vikten av språklig kommunikativ kompetens idag. 

Tips på mer läsning:

Onödig engelska – eller nödvändig svengelska?

Idémöte istället för brainstorming, ringcentral istället för call center, ta med-mat istället för doggy bag eller medveten närvaro istället för mindfulness? Idag tipsade jag om Språkrådets sida för onödig engelska på min facebooksida. Det verkar vara ett ämne som intresserar många, så jag fortsätter diskussionen här.

Översätta, anpassa eller direktlåna?
För visst har vi en väldigt stor del engelska uttryck i vårt vardagliga vokabulär – och var går gränsen på vilka som behövs och vilka som är onödiga? Ska de försvenskas så gott det går (mejl, fejka, fajt) eller ska man hellre använda svenska motsvarigheter (e-post, låtsas, strid)? Eller ska man ha kvar dem som de var från början (e-mail, fake, fight)?

Kreativt och finurligt med svenska nyord
Jag blir oftast glad när ett inlånat uttryck översätts till svenska. Dels för att det vittnar om en kreativitet och finurlighet och dels för att det talar emot myten om att svenskan har färre ord än engelskan. Svenskan har ett enormt rikt ordförråd, det är bara så att det ofta är enklare att direktlåna in utländska uttryck och då tappar vi möjligheten att använda oss av de ord som redan används för samma sak, bortglömda ord eller ännu roligare – de nyord vi skapar när vi behöver dem.

Lånord som integreras i språket
Men vad är egentligen ett lånord? Och när övergår det till att bli svenskt? På medeltiden lånade vi in extremt mycket av lågtyskan – ungefär en tredjedel av vårt språk idag. Även franskan var en stor inspirationskälla för det svenska språket under 1700-talet. Och på 1900-talet kom engelskan. Många av de ord som var totalt främmande förr är idag vardagsmat och typiskt svenskt. Till exempel borgmästare (ty), toalett (fr) och keps (eng). Vad kommer att komma efter engelskan? Inget tyder på att engelskan kommer att fortsätta vara det största världsspråket för all evighet. Kinesiska? Eller esperanto? ;)

Översätta facktermer?
Ett annan svårighet är när det gäller facktermer. Inom många områden finns specifika termer på ett visst språk, och motsvarigheter saknas i stort sett på andra språk. Då blir det svårt att översätta och anpassa. För när man gör det tappar ordet sin specifika betydelse.

Få syn på sitt eget språk genom andra
Men så långt det går tycker jag det borde vara fritt fram att översätta och anpassa så länge det låter bra och fungerar. Inte minst för att det är roligt! Att se sitt eget språk genom ett annat – vilket man gör när man översätter – är bland det intressantaste perspektivet man kan få på sitt språk. Ord helt på svenska blir på ett sätt också mycket rakare och ärligare (när de fungerar vill säga, vissa konstruktioner blir bara för klumpiga ibland). Mina favoriter i Språkrådets lista för onödig engelska är i alla fall:

  • storgarderob (dressing room)
  • fejsbus (facerape)
  • skarp-tv (HD-tv)
  • tankekarta (mindmap)
  • gåhjuling (segway)
  • opistat (offpist)
  • kraftlur (power nap)
  • blänkare (trailer)
  • lyft-bh (push up-bh)
  • knall och fall (sudden death)

Vilka är dina?

Tips på mer läsning:

Hon, han, den, hen?

Nu har debatten om hen spridit sig internationellt

Du har säkert inte kunnat undgå debatten som har blossat upp kring hen. Nu har fenomenet uppmärksammats av The Economist som igår skrev om det nya könsneutrala pronomenet i det svenska språket.

Barnboksförfattare använde hen

Diskussionen om hen tog fart nu i januari när den första barnboken som använde sig av hen kom – Kivi och monsterhund. I boken används hen konsekvent som pronomen, istället för han och hon. Författaren ville skriva en bok till barn – utan att rikta sig till särskilt flickor eller pojkar. Däremot var inte tanken att försöka ta bort han och hon i språket. Författaren Jesper Lundqvist uttrycker det såhär:

Det är mer som att ha ett extra verktyg i verktygslådan och kunna välja

Flera olika användningsområden för pronomenet

Pronomenet hen kan alltså användas av och om personer som inte tycker att könsuppdelningen man och kvinna passar, och som vill ha ett tredje neutralt alternativ.
Det kan också användas som ett könsneutralt pronomen i sammanhang där könet är okänt. Det fungerar då som ett alternativ till att antingen välja att skriva ut han eller hon, eller att skriva den krångligare formuleringen han eller hon.

Hen som praktiskt neutralt pronomen

Som skribent och språkkonsult är jag positiv till hen. Jag tycker det är praktiskt att ha ett neutralt pronomen som man kan använda i sammanhang när man inte vet vilket kön den omskrivna personen har. Hen låter också trevligare än den. Men jag ser det som Jesper Lundqvist – snarare som ett komplement och ett extra verktyg att använda än som ett försök att helt sudda ut han och hon.

———-

Uppdatering: I maj 2013 ändrade Språkrådet rekommendationerna för hen.
Läs även mitt blogginlägg på pluggasvenska.nu om vad språkforskningen säger om hen: Hen-debatten – ett språkpolitiskt skeende 

Tips på mer läsning: