Hon, han, den, hen?

Nu har debatten om hen spridit sig internationellt

Du har säkert inte kunnat undgå debatten som har blossat upp kring hen. Nu har fenomenet uppmärksammats av The Economist som igår skrev om det nya könsneutrala pronomenet i det svenska språket.

Barnboksförfattare använde hen

Diskussionen om hen tog fart nu i januari när den första barnboken som använde sig av hen kom – Kivi och monsterhund. I boken används hen konsekvent som pronomen, istället för han och hon. Författaren ville skriva en bok till barn – utan att rikta sig till särskilt flickor eller pojkar. Däremot var inte tanken att försöka ta bort han och hon i språket. Författaren Jesper Lundqvist uttrycker det såhär:

Det är mer som att ha ett extra verktyg i verktygslådan och kunna välja

Flera olika användningsområden för pronomenet

Pronomenet hen kan alltså användas av och om personer som inte tycker att könsuppdelningen man och kvinna passar, och som vill ha ett tredje neutralt alternativ.
Det kan också användas som ett könsneutralt pronomen i sammanhang där könet är okänt. Det fungerar då som ett alternativ till att antingen välja att skriva ut han eller hon, eller att skriva den krångligare formuleringen han eller hon.

Hen som praktiskt neutralt pronomen

Som skribent och språkkonsult är jag positiv till hen. Jag tycker det är praktiskt att ha ett neutralt pronomen som man kan använda i sammanhang när man inte vet vilket kön den omskrivna personen har. Hen låter också trevligare än den. Men jag ser det som Jesper Lundqvist – snarare som ett komplement och ett extra verktyg att använda än som ett försök att helt sudda ut han och hon.

———-

Uppdatering: I maj 2013 ändrade Språkrådet rekommendationerna för hen.
Läs även mitt blogginlägg på pluggasvenska.nu om vad språkforskningen säger om hen: Hen-debatten – ett språkpolitiskt skeende 

Tips på mer läsning:

Musikalisk etymologi

Etymologi – ords ursprung och historia – är spännande saker. Att ta reda på varför saker heter som det gör, varifrån det kommer och hur olika ord och begrepp hänger ihop kan ge oss förklaringar och nya perspektiv. På språket, orden och i slutändan kulturen och oss själva.

I artikeln ”Från fiddla till violin – så fick fiolen sitt namn” i Dalarnas Spelmansblad reder jag ut begreppen fiol och violin. Var kommer orden ifrån? Och varför har vi två ord för samma instrument? Fyller det någon funktion? Ja antagligen, annars hade vi inte haft två olika ord.

Det är också det som är så intressant med det vi brukar kalla synonymer. Finns det egentligen några riktiga synonymer – alltså flera ord som betecknar exakt samma sak? Ofta finns det ändå alltid en viss skillnad mellan orden. I betydelse, stilnivå eller i användning. Jämför pappa med farsa. Universitetet med skolan. Pasta Bolognese med spagetti med köttfärssås. Violin med fiol? På ett sätt är det samma sak. Men ändå inte alls.

Språket strävar alltid efter ekonomi. Därför finns det sällan några överflödiga ord och det innebär att ord nästan aldrig helt kan ersätta varandra och behålla samma innebörd. Eller kan de? Har du några exempel?

Tips på mer läsning: